”Ge nämndemännen grundlagsskydd”
DEBATT – av Rickard Wessman, bolagsjurist och landstingspolitiker (M)
Nämndemän kan då ställa till det. Gång på gång de senaste åren har enstaka nämndemän orsakat skandaler som fått alla de 8 000 övriga att framstå som ett gäng inkompetenta rasister som sover sig igenom rättegångarna.
Och på varje sådan skandal följer uppjagade twitterdebatter med krav på att nämndemännen ska avskaffas. “Ut med amatördomarna” heter det.
Bara några veckor efter att den senaste nämndemannautredningen avslutats (resultatet var det vanliga: nämndemän bör inte alls avskaffas och något bättre sätt att utse har ingen kommit på än), kom krav på nya utredningar om olika varianter på hur nämndemannasystemet ska avskaffas.
När enskilda riksdagsledamöter gör bort sig är det ingen som vill avskaffa riksdagsledamöterna. Att nämndemannadebatten bedrivs på det sättet riskerar att helt i onödan urholka medborgarnas förtroende för rättsväsendet.
På debatten verkar det som att nämndemännen borde avskaffas för att Sverige ska få ett domstolsväsende i linje med grundläggande rättsstatliga principer om maktdelning och rättsäkerhet. Men det förhåller ju sig precis tvärtom. Och har gjort så sedan Magna Carta.
Vad gäller maktdelning faller kritiken på sin egen logik. Lagstiftaren utser inga nämndemän, det gör kommunerna. Däremot har lagstiftaren genom domarnämnden inflytande på de lagfarne domare som utnämns av den verkställande makten.
Det ingår i demokratins väsen att ansvaret för statens innersta kärna inte ska läggas helt i händer på experter. Lagstiftning är inte process mellan rättscheferna på Rosenbad och riksdagens kammarkansli. Istället är det de demokratiskt valda “amatörerna” i regering och riksdag som, med behjälpligt stöd av kompetenta jurister, stiftar lag.
I en rättstat är den dömande makten inte undantagen från denna medborgerliga maktbegränsande medverkan. Särskilt i brottmål när straff ska utdömas. Det utgör en sådan allvarlig maktutövning att medborgarinflytande är nödvändigt för att den ska ses som legitim.
Ingenting tyder heller på att nämnden utgör ett rättsäkerhetshot. I en undersökning för något år sedan framkom att endast en procent av tingsrättsdomarna avgörs av nämndemän. Av de nämnddomar som överklagas ändras cirka 60 procent, men en inte obetydlig andel står sig alltså (ändringsprocenten för samtliga brottmål i hovrätt är närmare 40 procent).
För rättsfrågor i överrätt behövs inget lekmannainflytande. Men för skuldfrågor i brottmål gäller närmast regeln: Ju högre krav på rättssäkerhet, desto fler lekmän.
I till exempel Danmark kan enklare mål utan fängelse i straffskalan klaras utan nämnd, men finns fängelse i straffskalan ska nämnden kallas in. Och för brott med fängelse över fyra år i straffskalan ska jury användas (även i överrätten). Samma sak gäller i Sverige när man i tryckfrihetsmål använder jury med hänvisning till de förhöjda krav på rättssäkerhet som ställs TF-mål.
Kritiken mot lekmannadomarna tycks drivas mer av politiska motiv än omsorg om domstolarna. En enkel twitterpose att inta mot rasism. När den bemöts med grundläggande rättstatliga argument längre än 144 tecken flyr den till allt mer krystade reträttpositioner.
Det senaste är att reducera nämndemannauppdraget till insyn, inte inflytande. Men att bara utöva insyn i överläggningar med strikt sekretess är svårt att se poängen med. Nej, bara genom inflytande kan lekmannadomare fylla en funktion.
Det innebär inte att nämndemannen är en “fullvärdig domare” på samma sätt som den lagfarne. Fortfarande är det bara den lagfarne domaren som leder rättegången, och som vid överläggningen redogör för saken “och vad lag stadgar därom” och som sen ensam skriver under domen
Rättegångsbalkens arbetsordning avspeglar hur praktiskt juridiskt arbete bedrivs. Jurister lämnar råd till lekmän och beslut tas sen i samverkan med klienter eller beslutsfattare som genom frågor och kunskap bidrar till att inga detaljer förbises. Ju skickligare jurist desto lättare att få lekmännen med sig. Att domaren och nämnden så ofta är överens är alltså ett mycket gott betyg till våra lagfarna domare. Men det gör inte nämnden onödig.
Den svenska debatten om lekmän i domstolarna har på sina håll blottlagt stora kunskapsluckor om de konstitutionella aspekterna av lekmän i domstolarna, och om den demokratiska legitimitet de bidrar med. En modern rättsstat borde självklart slå vakt om det här förtroendeskapande inslaget.
Ett sätt att göra det på vore att i den svenska regeringsformen införa en motsvarighet till den danska grundlovens § 65, som i andra stycket slår fast att “I strafferetsplejen skal lægmænd medvirke”, dvs i brottmål ska lekmän medverka. Samma rättighet finns som bekant inskrivet i såväl Magna Carta som den amerikanska konstitutionen. Dokument som visat sig haft ett visst bestående värde.
Förslagsvis kan ett sådant grundlagsskydd föras in som ett nytt andra stycke till RF 1:9, alternativt i en ny paragraf under kap 11. Ett sådant grundlagsskydd kan med fördel kombineras med dels en processregel som ger den tilltalade rätt att avstå nämnd (t ex vid erkända brott), en regel om att fler nämndemän än tre ska användas när livstids fängelse kan bli aktuellt. Kanske ska vi av rättsäkerhetsskäl återgå till fem eller nio nämndemän vid dessa mål? Eller rent av jury?
Det danska sättet att utse nämndemän, med en kommitté under fullmäktige tycks också ha mindre uppenbar partikoppling, även om resultatet är likartat.
Detta vore något för våra stora ansvarstagande partier att träffa en överenskommelse om. Ett sådant grundlagsskydd kanske kunde få kraven om att avskaffa ett viktigt rättssäkerhetsinslag i det svenska rättsväsendet, att DÖ en smula.
För den dag kritikerna lyckats köra ut den siste lekmannen ur rättssalen är det något betydligt viktigare som har dött.
