Tvisten handlar om aktierna i ett familjeföretag som startades redan under 1950-talet av den 81-åriga kvinnan och hennes man. När mannen dog 1972 övertog kvinnan samtliga aktier i bolaget utom en, som ägdes av sonen.
Efter mannens död 1972 var det, av makarnas fyra barn, främst denne son som tog över driften av verksamheten. Han förvärvade också ytterligare aktier i bolaget så att han och hans mamma kom att äga vardera 500 stycken av de totalt 1 000 aktierna i bolaget.
Sonen avled 2011 och efterlämnade då sin hustru och två barn. Efter sonens död uppstod en tvist mellan kvinnan och hennes sons dödsbo om kvinnans 500 aktier i bolaget hade överlåtits till sonen genom en gåvohandling daterad den 10 mars 2011.
Den 81-åriga kvinnan stämde sonens dödsbo vid Växjö tingsrätt och begärde att boet skulle utge de 500 aktierna till henne – alternativt att hon hade bättre rätt till dem.
Dödsboet bestred kvinnans krav och hävdade bland annat att aktierna hade överlåtits genom en giltig gåva till sonen.
Kvinnan, å sin sida, hävdade att det inte hade skett någon gåva av aktierna, att hon inte kunde vidgå att det var hennes namnteckning på en gåvohandling alternativt att gåvan var ogiltig. I den mån det skulle kionstateras att det var hennes namnteckning så menar hon att hon i vart fall inte ha förstått innebörden av den handling som hon undertecknade. Hon har inte heller medverkat till något faktiskt överlämnande av aktierna.
Tingsrätten konstaterade att det handlade om en så kallad benefik handling och att det var dödsboet som hade bevisbördan för att det de facto handlade om en gåva.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”I ett fall som detta är bevisbördan inte bestämd i lag. I doktrin och rättspraxis har i liknande situationer anförts att den som har haft störst möjlighet och anledning att säkerställa bevisning är bevisskyldig för sina uppgifter. Med denna utgångspunkt har angetts att den som påstår att ett avtal ingåtts har också bevisbördan för att avtalet verkligen slutits. Av rättspraxis framgår även att den som gynnas genom en ifrågasatt ensidig rättshandling eller åtgärd normalt bör anses bevisskyldig (jfr rättsfallen NJA 1987 s. 40 och NJA 2012 s. 804).”
Tingsrätten konstaterade också att det var dödsboets sak att bevisa att det verkligen var kvinnans namnteckning på gåvohandlingen.
Tingsrätten skriver:
”Inledningsvis kan konstateras dels att det i målet inte finns några direkta iakttagelser av K (kvinnans) eventuella undertecknande av gåvohandlingen, dels att namnteckningen på gåvohandlingen undersökts av SKL och jämförts med namnteckningsprov från K. Den slutsats som SKL kommit till är att resultaten varken talar för eller emot att namnteckningen skrivits av K (Grad 0). I sin jämförelse har SKL bland annat anfört att namnteckningarna har såväl ett antal likheter som vissa olikheter, att iakttagelserna är motstridiga och att likheterna antingen kan ges betydelse som ett tecken på att namnteckningen är egenhändig eller är ett resultat av ett lyckat efterbildningsförsök. Några säkra slutsatser om gåvohandlingens äkthet kan således inte dras utifrån utlåtandet från SKL.”
Flera vittnen, varav en person inte tillhör den aktuella familjen, har dock vittnat om att sonen berättat för dem att han har fått aktierna i gåva av sin mor. Tingsrätten anser därför att dödboet har gjort ”övervägande sannolikt” att det är kvinnans underskrift på gåvohandlingen och att det dessutom har funnits en så kallad gåvoavsikt.
Mot bakgrund av detta och det faktum att det inte visats att någon grund för ogiltighet förelåg, så gick tingsrätten på dödsboets linje. Kvinnan dömdes även att betala dödsboets rättegångskostnader med knappt 88 000 kronor.
Domen överklagades till Göta hovrätt som gör samma bedömning som tingsrätten och fastställer domen.
Kvinnan ska även betala dödsboets rättegångskostnader i hovrätten med drygt 9 000 kronor.
