Enligt SKV förelåg ingen direkt motprestation eller något indirekt samband mellan MAX verksamhet och den trädplantering i Uganda som klimatkompensationen innebar.
MAX hade enligt Skatteverket inte heller visat på några direkta motprestationer i form av exempelvis avtal om marknadsföring. Skatteverket ansåg därför att MAX klimatkompensation var att betrakta som gåva och därför inte var avdragsgill.
”Ett ansvarsfullt företag”
MAX överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Luleå. Företagets ståndpunkt redovisas i förvaltningsrättens dom:
”MAX affärsstrategi är att vara ett ansvarsfullt företag varvid det kommuniceras att MAX i möjligaste mån vill återställa de miljömässiga resurser som förbrukas i verksamheten. Detta innebär en av marknaden bekräftad konkurrensfördel (rapport från Novus). Vetenskapliga studier påvisar att en stor del av de gaser som påverkar klimatet kommer från produktionen av kött och soja och att det är direkt kopplat till avskogningen av regnskogarna (Swedwatch rapport # 34).”
Förvaltningsrätten fortsätter:
”Vid en analys av MAX klimatpåverkan är det tydligt att köttet och kycklingen i hamburgarna är de faktorer i verksamheten som har de största negativa effekterna på klimatet. Genom trädplantering i Afrika kompenserar MAX för verksamhetens klimatpåverkan.”
Förvaltningsrätten konstaterar att Högsta förvaltningsdomstolen i en dom (HFD 2014 ref. 62) har slagit fast att ett bolag inte hade rätt till avdrag för kostnader som bolaget de facto hade haft för att skapa förutsättningar för trädplantering i Uganda. Dessutom konstaterade förvaltningsrätten att MAX varken har producenter av livsmedel eller kunder till sina produkter i Uganda.
Ingen motprestation
Enligt förvaltningsrätten kommer inte heller någon direkt motprestation MAX till del. Trädplanteringen kan därför inte anses ske i syfte att förvärva och bibehålla intäkter i bolaget.
Det finns inte heller någon egentlig anknytning mellan MAX restaurangverksamhet och verksamheten med trädplantering i Uganda på ett sätt som gör att ersättningen kan ses som en indirekt omkostnad i verksamheten.
Förvaltningsrätten går därför på Skatteverkets linje.
