”Går det att komma närmare ett kronvittnessystem utan att kalla det vid sitt rätta namn?’’

DEBATT – av Abraham Zeito, f.d. praktikant vid åklagarmyndigheten och juriststuderande i straffrätt på avancerad nivå, Örebro Universitet

Diskussionen om införandet av en ny strafflindringsgrund i svensk rätt har aktualiserats under en längre period. Fängelsestraffkommittén presenterade ett betänkande så tidigt som år 1986.

Förslagen hänför sig främst till en utvidgning av billighetsskälen i 29 kap. 5 § p. 3 och 8 brottsbalken, alternativt införandet av en ny strafflindringsgrund. Kommittén ansåg att ett införande av en ny strafflindringsgrund som omfattade kronvittnesrabatt kunde effektivisera polisens arbete i brottsutredningar.

Kronvittnessystemet är vanligt förekommande i anglosaxisk rättstradition men anses dock främmande i svensk rätt. Kronvittnessystemet motiveras av samhällets intresse av att utreda brott.

Systemet kan liknas vid ett uppgiftslämnande i syfte att säkerställa övrig bevisning. Enligt svensk rättstradition ska inte den tilltalade kunna disponera över processen för att tillgodose samhällets intressen.

I förarbetena anförs att kronvittnesbevisning kan leda till falska angivelser som bidrar till en markant ökning av våldet bland intagna på svenska kriminalvårdsanstalter. Lagstiftaren har – bland annat – mot denna bakgrund ansett att det inte finns tillräckligt starka skäl för att ändra på nu gällande ordning och införa en ny strafflindringsgrund.

Anmärkningsvärt är att före detta justitieminister Beatrice Ask, under sittande mandatperiod, uttryckt sitt stöd för att den som bidrar till att underlätta utredningen av allvarlig brottslighet bör i vissa fall kunna få ett mildrat straff med hänsyn till att den typen av brottslighet ofta är organiserad och svårutredd.

Som argument mot kronvittnesrabatt anförs bland annat att bevisvärdet kan ifrågasättas och att dominerande brottslingar genom lögner och vilseledande kan skaffa sig fördelar som åsidosätter rätten till en rättvis rättegång för övriga tilltalade.

Fängelsestraffkommittén poängterade att ett kronvittnessystem möjliggör för åklagare eller polis att övertala den tilltalade att ange annans brottslighet under förespegling av löften om att den misstänkte ska åtnjuta fördelar som domstolen inte kan förväntas erlägga. Sådana utfästelser är förbjudna enligt 23 kap. 12 § rättegångsbalken och förhållningssättet kan liknas vid det amerikanska plea-bargain systemet där en misstänkt sluter ett avtal med de brottsbekämpande myndigheterna.

Departementschefen anförde dock att det kan finnas utrymme för kronvittnesrabatt i undantagssituationer vid risker för hot om allvarliga repressalier till följd av angivandet. Departementschefens uttalande skapade ett oklart rättsläge eftersom det fick anses möjligt att 29 kap. 5 § p. 8 brottsbalken – billighetsskälen – kunde komma att tillämpas även vid själva angivandet av annans brottslighet.

HD prövade detta i NJA 2009 s. 599 (”Bilsprängarmålet”) och klargjorde (?) att svensk rättstillämpning inte erkänner kronvittnessystemet, men att det är möjligt att bli tilldelad straffrabatt om angivaren under överskådlig tid kommer att leva under hot om allvarliga repressalier till följd av angivandet. Domen kan sägas ha öppnat upp för ett kronvittnessystem ”bakvägen” vilket har väckt starka reaktioner i den svenska juristkåren. HD var dock tydliga med att billighetsskälen bör ses som en självständig komponent som inte ska sammanblandas med samhällets effektivitetsintressen.

Jag förhåller mig väldigt kritisk till att samarbete med de brottsbekämpande myndigheterna ska leda till en reducerad påföljd även om samarbetet resulterat i att brottet kunnat utredas. Beivrandet av brott ska inte öppna upp för den tilltalade att disponera över processen. Det är viktigt att beakta att påföljdsbestämningen inte får baseras på medlidande till gärningsmannen i första hand, utan det ska relateras till straffets negativa verkningar.

Samtidigt ska det tilläggas att det inte finns något som styrker att samhällsintresset tillgodoses av att döma ut låga påföljder. Incitamenten och de personliga motiven är tillräckliga i sig för att förkasta införandet av en ny strafflindringsgrund som omfattar kronvittnesrabatt.

Även om HD i NJA 2009 s. 599 öppnat upp för en tillämpning av kronvittnessystemet så kan man ändå säga att rättsläget fortfarande är väldigt oklart beträffande själva omfattningen. HD och lagstiftaren verkar inte vilja ta ställning i frågan. Passiviteten bidrar till att incitament skapas som kan leda till att effekterna vid brottmålsförfarandet inte uppfyller rättssäkerhetskraven och upprätthållandet av oskyldighetspresumtionen i artikel 6 EKMR. Det är viktigt att betona att allmänna krav på effektivitet inte får inkräkta på rättssäkerhetskraven, samtidigt som nackdelarna och det låga bevisvärdet överväger de processekonomiska fördelarna.

Avslutningsvis ska det i likhet med advokaten Thomas Olsson anföras att även om ett kronvittnessystem anses främmande inom svensk rätt, måste man fråga sig utifrån domen i ”bilsprängarmålet”, NJA 2009 s. 599, ’’om det inte går att komma så mycket närmare ett kronvittnessystem inom svensk rättstillämpning utan att behöva kalla det vid sitt rätta namn?’’

Abraham Zeito har skrivit uppsatsen ”Införandet av ett kronvittnessystem i svensk rätt – en studie om strafflindringsgrunder, rättssäkerhet och eventuell förenlighet med Europakonventionen”. Handledare var Carl-Johan Wase vid Örebro Universitet med extern hjälp och stort engagemang från advokaten Bertil Schultz, advokatbyrån Bohmansson & Schultz i Örebro.