En gång i tiden hade svenska kyrkans prästerskap lika stor kontroll över sin verksamhet och församlingsborna som ayatollorna i Iran. På 1800-talet lättades kontrollen upp och individen fick större inflytande, men fortfarande fanns en tydlig ämbetshierarki, från biskopen och neråt. När kyrkan skiljdes från staten år 2000 bröts slutligen denna hierarki och stiftet upphörde att vara arbetsgivare år prästerna.
Stig Linde har undersökt vad som händer när moderna modeller för granskning och kvalitet ska implementeras på mångsekelgamla organisatoriska traditioner.
– Jag är intresserad av ideella organisationer och utvärdering, och det är en spännande fråga hur nonprofits ”mäter” sina resultat, förklarar han ämnesvalet för avhandlingen.
– Frågorna väcker intresse, just för att kyrkan är en så gammal och därför delvis så annorlunda institution. Den utgör en alternativ bild gentemot de managementideal som i vår tid så lätt präglar tänkandet om hur man bör organisera.
I avhandlingen har Stig Linde har funnit att prästen blir mer chef för en arbetsorganisation än en herde för sin hjord. Det finns även andra likheter mellan den moderna kyrkan och till exempel privata arbetsgivare eller företag.
– Utan att ha undersökt det tror jag det finns paralleller i till exempel kulturinstitutioner, där jag sett att man har både en konstnärlig ledare och en vd. Likaså i vården, man har administrativa chefer och chefsläkare. Att så att säga leda en idé, och att leda en organisation, innebär ofta att olika logiker konkurrerar.
Innan Stig Linde påbörjade arbetet med avhandlingen hade han inte klart för sig att granskningssamhället, som är en term från en brittisk ekonomiprofessor Michael Power, har så många aktörer. Eller att dessa granskare försöker standardisera sina granskningar på så sätt att organisationerna själva får göra självvärderingar, och rapportera dessa.
– Det är en kontroll av kontrollen som inte alltid är så funktionell och kan bli ett spel för gallerierna. Det som visar sig i studiet av kyrkan är att det i en så gammal institution finns motstånd mot moderna granskningspropåer. Kyrkan har ju så att säga utvärderat sig själv i 2000 år.
Det organisatoriska motståndet ligger i att kyrkan inte, tvärtemot vad många tror, fungerar hierarkiskt. Det spelar ingen större roll vad ärkebiskopen ålägger församlingarna eftersom dessa i hög grad är självständiga.
Men ingen organisation är sluten, så det sker ändå en påverkan, konstaterar Stig Linde. De kyrkoherdar som till sig de nya sätten att styra sin församling gör det för att stärka sin auktoritet som kompetent verksamhetschef. De tar på sig en chefsroll som alltmer liknar den moderne VD:ns istället för den andlige ledarens.
– Kyrkoherdar går på managementkurser, förtroendevalda arbetar med kvalitetsfrågor i sina ordinarie jobb och tar in idéerna, och diakoner vill synliggöra kyrkans sociala arbete och de grupper man jobbar för.
– Alla organisationer som inte är sekter anpassar sig på det ena eller andra sättet till sina omgivningar. Men man kan göra det olika fyndigt, man kan hitta varianter som både svarar upp mot omvärldens krav och bekräftar den egna idén eller identiteten. Men det kräver arbete!
Även om granskningarna i och för sig har ett gott syfte finns det en risk att församlingarnas kärnverksamhet kommer i skymundan när de ska moderniseras och bli målrationella resultatenheter.
– Kyrkoherdar har en svår balansgång att leva upp till de institutionella omgivningarnas krav på att vara en ”riktig chef” och samtidigt vara en ideologisk ledare.
– Om vi inte talar om det och identifierar spänningarna det skapar så riskerar vi att tala förbi varandra och konflikter uppstår. Kyrkan är både en social rörelse och en producent av tjänster, och det innebär två olika sätt att tänka och tala.
Motståndet mot granskningssamhället finns också på det ideologiska planet. Exempelvis motsätter sig många diakoner att föra statisk över och dokumentera sin verksamhet.
– Man menar att diakoni är en privatsak mellan diakonen och den enskilda personen, säger Stig Linde.
Men detta är ett synsätt som kommer att ifrågasättas. Särskilt som kyrkan utökar sin sociala verksamhet och blir alltmer beroende av externa bidragsgivare som kräver noggrann redovisning.
Men trots ett visst motstånd så granskas en församling mer i egenskap av arbetsgivare, kulturminnesvårdare, fastighetsägare och mycket annat, än som kyrka. Statens granskning av kyrkan mycket mer omfattande än kyrkans egen granskning av sin verksamhet.
– Intressant, tycker Stig Linde, som ställer sig frågan hur fri kyrkan egentligen är från staten.
