Regeringen vill, mot bakgrund av att ett antal personer som smygfilmat andra i privata situationer inte kunnat dömas till straffansvar, införa ett förbud mot olovlig fotografering som är ägnad att kränka den enskildes personliga integritet. Syftet är att skydda enskilda från andra enskilda – av promemorian framgår exempelvis att myndighetsanställda som i tjänsten filmas med dold kamera av grävande reportrar inte ska omfattas av skyddet.
Fotografering som annars hade varit straffbar ska anses försvarlig om den sker som ett led i nyhetsförmedling eller något annat sammanhang av samhälleligt intresse. I promemorian sägs att komplicerade bedömningar vid fotograferingstillfället ska undvikas. Det stående argumentet i den kritik som riktats mot förslaget är dock just att det är svårt för fotografen att veta vad som är tillåtet.
Problemet är uppenbart. Låt säga att någon, vi kan kalla honom Jesper, ser två personer som han tror är civilklädda poliser fråga ut två tonåringar i tunnelbanan. Jesper överväger att filma det hela och lägga ut filmen på sin blogg. Låt säga att regeringens förslag om fotograferingsförbud trätt i kraft och att Jesper har läst och memorerat förarbetena.
Jesper måste fundera över om han kan filma poliserna utan att kränka de två tonåringarna. Han måste överväga om det kan vara ”påträngande” eller ”närgånget” att fotografera dem, om det är ”dolt” när han filmar dem lite diskret och om filmupptagningen kan tänkas vara ”ägnad” att ”allvarligt kränka” deras integritet som privatpersoner.
Jesper kanske misstänker att tonåringarna utsätts för brott. Om så är fallet har han goda skäl att anta att han kränker dem om han filmar dem. Å andra sidan minns Jesper att det som regel anses försvarligt att fotografera utförandet av ett brott i syfte att förmedla informationen till behöriga myndigheter.
Vidare måste han fundera över om de civilklädda männen verkligen är poliser. Om han kommer fram till att han riskerar att kränka någon allvarligt blir det dags att fundera över om det han gör kan anses försvarligt. Han skulle exempelvis kunna fundera över om han ägnar sig åt nyhetsförmedling – han har ju för avsikt att publicera materialet på sin blogg. Kanske kan han också hävda att han tänkt överlämna materialet till en nyhetsredaktion.
Om männen, som inte vill uppge om de är poliser eller inte, tar ifrån Jesper telefonen och säger att det han gjort är olagligt, är det lätt att tänka sig att Jesper börjar omvärdera sitt beslut. Nästa gång kanske han väljer att ta det säkra före det osäkra, och med andra ord idka det lagförslagets kritiker kallar självcensur. Vilket kan vara bra eller dåligt beroende på vilken inställning man har i frågan om integritet kontra yttrande- och informationsfrihet.
Exemplet är inte påhittat. Jesper Nilsson raderade materialet men lyckades återskapa filerna. De båda poliserna åtalades för ofredande, egenmäktigt förfarande och olaga tvång. Alternativt tjänstefel. För detta borde Jesper Nilsson ha nominerats till Stora Journalistpriset.
Trots medborgarjournalistikens ökade betydelse för det TF ska främja, ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, fortsätter lagstiftaren särbehandla proffsen – Yttrandefrihetskommittén menar som bekant att massmedieföretag kan förtjäna grundlagsskydd enbart för att de är just massmedieföretag.
Förslaget om fotograferingsförbud undantar inte grundlagsskyddade medier från ansvar, men fäster vikt vid om bilder tas i publiceringssyfte eller inte. Vidare skyddas ”journalister och yrkesfotografer” som fotograferar i syfte att visa att visa att en offentlig person i en bostad begår en ”mycket klandervärd” handling. Därmed görs en åtskillnad mellan journalister och andra. Trots detta har förslaget kritiserats av flera representanter för de etablerade medierna.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson menar att det är omöjligt att avgöra om fotograferingen tjänar något ”allmänt syfte”, och att förslaget leder till just självcensur. Han får medhåll av Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén:
– Om lagen går igenom betyder det att den enskilde journalisten måste göra en juridisk bedömning på plats under stor tidspress och kanske riskera att begå en brottslig handling. Idag kan bilden tas, och sedan får den ansvarige utgivaren bedöma om den ska publiceras eller ej.
Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S), som för övrigt fick igenom sitt förslag om ett stärkt källskydd i veckan, håller med Journalistförbundet om att lagstiftningen medför rättsosäkerhet avseende den granskande journalistiken och utlovar att förslaget kommer att granskas när det kommer till riksdagen:
– En sådan osäkerhet kan tom omöjliggöra viktiga journalistiska avslöjanden, menar jag. Förslaget får inte innebära att legitim och seriös granskande journalistik omöjliggörs eller försvåras.
Som Hulthén framhåller är det idag upp till redaktionerna att ta ställning till om en bilden ska publiceras eller inte. Behövs det kan den beskäras eller pixlas. Pressombudsmannen har att ta ställning till om de pressetiska reglerna överträtts. Leder en publicering till åtal för förtal avgörs skuldfrågan av lekmän.
Genom att förbjuda själva anskaffandet av bilder, vilket är tillåtet enligt TF och enligt många en nödvändig anpassning till Europakonventionen och Europadomstolens praxis, beskär lagstiftaren mediernas möjligheter att informera allmänheten om viktiga, och i ännu högre grad oviktiga, händelser. Vid bedömningen av vad som får anskaffas, och därmed vad som kan spridas, ska domare – inte redaktioner, PO eller jurymedlemmar – ta ställning till vilket slags journalistik som är tillräckligt angelägen för att det ska anses försvarligt att fotografera någon på ett kränkande sätt.
I promemorian sägs att förbudet inte hämmar yttrande- och informationsfriheten på ett oacceptabelt sätt. Vissa kommer hålla med om att inskränkningarna är acceptabla, andra inte. Klart är att dock att förslaget inskränker såväl journalisters som andra enskildas möjligheter att, om än bara i vissa avgränsade situationer, gräva fram och informera om missförhållanden.
Vi publicerar idag två inlägg i debatten om fotograferingsförbudet:
Anders R Olsson, journalist, författare och debattör med yttrandefrihets- och integritetsfrågor som specialitet, menar förslaget är orimligt och att en ny utredning är nödvändig.
Ville Carlström, jurist och journalist med ett förflutet på bland annat Striptease, gör jämförelser med TV3:s blåsningen av Marcus Birro och frågar sig hur förslaget förhåller sig till smygfilmning i underhållningssyfte.
Fredrik Svärd
Chefredaktör
Bild: Scanpix
