I en förundersökning om grov trolöshet mot huvudman tog det nästan fem år från delgivning av misstanke och förordnande av försvarare till dess att förundersökningen lades ner.
Nu beslutar Justitiekanslern (JK) att staten ska betala skadestånd till den misstänkta personen för den långsamma handläggningen av förundersökningen.
Bakgrunden till ärendet är en förundersökning om trolöshet mot huvudman som pågick mellan augusti 2012 och november 2018 vid Åklagarkammaren i Helsingborg.
Enligt misstankarna var brottet, som klassades som grovt, begånget under åren 2009–2011. Framställan om offentlig försvarare gjordes i december 2013, och den misstänkta personen delgavs misstanke om brott i januari 2014.
I november 2018 överlämnades ärendet till Ekobrottsmyndigheten (EBM) som senare samma år la ner förundersökningen genom en så kallad förundersökningsbegränsning.
Anledningen var att den misstänkta personen redan hade dömts eller strafförelagts för annan brottslighet, och att påföljden för den brottsligheten var tillräcklig för att även omfatta den nya brottsligheten.
”Stort lidande och intrång i personlig integritet”
På grund av förundersökningens långsamma handläggning begärde den misstänkte skadestånd från staten med 61 250 kronor.
Av beloppet avsåg 31 250 ideell skada och 30 000 ersättning för sveda och värk i form av akut lidande. För att styrka det akuta lidandet ingav personen läkarintyg. Dessutom begärde personen ersättning för ombudskostnader.
Som grund till anspråket angav den misstänkta att hennes rätt till rättegång inom skälig tid hade åsidosatts, vilket enligt henne hade lett till stort lidande och intrång i hennes personliga integritet.
Omfattande material drog ut på tiden
Åklagarmyndigheten anförde bland annat att utredningar om förmögenhetsbrott ofta är svårutredda, vilket kan innebära längre handläggningstider än för annan brottslighet.
I det aktuella fallet hade det rört sig om allvarlig brottslighet som pågått under flera år, vilket gjorde att materialet varit omfattande och arbetet tidskrävande. Dessutom hade materialet bestått av ekonomiska transaktioner som krävde särskild kompetens att utreda.
Vid en helhetsbedömning ansåg dock även Åklagarmyndigheten att den misstänkas rätt till rättegång inom skälig tid hade åsidosatts, och att staten gjort sig skyldig till fel och försummelse.
JK: Ska bedömas enligt Europakonventionen
Inledningsvis konstaterar JK att läkarintygen som den misstänkte personen gett in inte kunde visa att hon hade drabbats av personskada i form av akut lidande till följd av handläggningstiden. I denna del avslår därför JK begäran om ersättning.
Gällande rätten till ideell skada konstaterar JK att det inte finns något som tyder på att personen utsatts för ett sådant integritetskränkande brott som kan grunda rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen. Istället prövar JK anspråket utifrån Europakonventionen (EKMR).
JK konstaterar att det hann gå nästan fem år efter att personen delgavs misstanke för brott och fick en offentlig försvarare till dess att förundersökningen lades ner. Enligt JK får detta anses vara ”en mycket lång tid”, oaktat det omfattande och komplexa utredningsmaterialet.
Staten blev skadeståndsskyldig
Sammantaget fann JK att inte hade framkommit något godtagbart skäl att låta förundersökningen dra ut på tiden i den utsträckning som skett.
Trots att utredningen i ärendet varit mycket omfattande anser JK därför att handläggningstiden varit så lång att den misstänkta personens rätt till rättegång inom skälig tid hade åsidosatts.
Med utgångspunkt i Europadomstolens praxis bestämmer JK ersättningen för den ideella skadan till 15 000 kronor jämte ränta. Eftersom personen delvis haft framgång med sitt anspråk mot staten ska även ombudskostnaderna ersättas med 8 000 kronor.
JK uppdrar åt Åklagarmyndigheten att se till att ersättningen betalas ut, eftersom förundersökningen handlagts av åklagare under så gott som hela utredningstiden.
