Det går inte att straffa någon för bedrägeri bara för att han eller hon varit ”dum” och genom ett vilseledande till följd av sin dumhet eller slarv föranlett en förmögenhetsöverföring som medfört vinning för den agerande och motsvarande skada för den som drabbats av dumheten. Varje juris studerande lär sig på ett tidigt stadium att gärningsmannen måste ha haft ett uppsåt i någon form och att åklagaren också måste ha förmått styrka detta för att ett åtal som kan leda till en fällande dom för bedrägeri blir möjligt.
I debatten kring Håkan Juholts hyresbidragsaffär har det enligt min mening fästs alltför stor vikt vid det blivande resultatet av den pågående åklagarledda förundersökningen. Utredningen måste naturligtvis självständigt genomföras enligt regelboken och alla måste ge sig till tåls vad gäller utfallet. Ett åtal och en fällande dom skulle med nödvändighet få förödande konsekvenser för Juholts fortsatta politiska karriär. Det inser alla inklusive Juholt själv. Men den situationen föreligger inte och den kommer kanske heller aldrig att inträffa. Förundersökningen kan mycket väl komma att läggas ned på den grund att brott på den subjektiva sidan inte kunnat styrkas. Som jag ser det spelar en sådan rättslig utgång ingen roll vad gäller den centrala frågeställningen, nämligen vilken grad av förtroende en tilltänkt statsministerkandidat måste åtnjuta. Där medför ett eventuellt rättsligt nedläggningsbeslut gällande brottsmisstanken bedrägeri absolut inte med automatik ett rentvående av Håkan Juholts beteende, även om han i så fall naturligtvis ska betraktas som oskyldig till bedrägeri. Helt avgörande för förtroendet för honom är i stället hans förhållningssätt till frågan om vad som varit rimligt med avseende på finansieringen av den extra bostadskostnaden I Stockholm för en riksdagsledamot som har sin ordinarie bostad utanför huvudstaden.
”Hur mycket är det rimligt att staten betalar?” En så rak och adekvat fråga borde varje riksdagsledamot lämpligen ställa sig i det för Juholt uppkomna läget.
För den som pretenderar på att skaffa sig ett tillräckligt förtroende hos befolkningen för att kunna axla det ansvar som krävs av en statsminister, måste vägningen mellan det rent egoistiska intresset av att staten betalar så mycket som möjligt och det samhälleliga intresset av att statens kassakista värnas och att ingen enskild otillbörligt gynnas göras extremt omdömesgillt och insiktsfullt. Det kan vara mänskligt att fela men inte i nu berört sammanhang.
Jag är övertygad om att större hänsyn måste tas till det samhälleliga intresset än vad Juholt gjort. I varje fall av den som vill komma i fråga för statsministerposten. Skulle omständigheterna ge anledning till minsta tvekan finns alltid två utvägar. Den ena är att tillämpa försiktighetsprincipen; att helt enkelt agera så att ingen kan påstå att det varit själviskt. Den andra utvägen är att aktivt och mycket konkret rådfråga någon sakkunnig på området. Om frågan därtill ställs skriftligen, blir både frågeställning och svar dokumenterade och därmed tillgängliga för en eventuell granskning.
Att passivt tillämpa ”låt gå-metoden” till fördel för sig själv eller sin närstående och när allt avslöjas söka komma undan med uttryck som ”det hade jag ingen aning om men borde ha vetat” är förtroendediskvalificerande inte minst för den som har siktet inställt på att så snabbt som möjligt bli statsminister. Den bedömningen påverkas inte ett dugg av ett eventuellt beslut av en överåklagare att nedlägga förundersökningen, alldeles oavsett vilken beslutsgrund som må åberopas.
Därför anser jag att det är föga meningsfullt att avvakta utgången av ett sådant beslut eller att hänvisa till den pågående utredningen. Frågan om handduken ska slängas in bör kunna avgöras redan när det konstaterats att omdömet har sviktat. Frågan är sålunda inte straffrättsberoende som jag ser den.
Sven-Erik Alhem
