– När jag frågade vad som hänt berättade hon att en lärare i skolan hade tafsat på henne, säger Hanna Lindblom.
– Jag ville försöka hjälpa henne. Därför ringde jag upp läraren och bokade ett möte. Han blev jättepaff.
Med sin klassföreståndare som stöd konfronterade hon honom sedan med anklagelserna.
– Han hade en väldigt ödmjuk och förstående stil. Han nekade och sa att det rörde sig om ett missförstånd. Och det stämde kanske, det blev inget ärende.
I efterhand ser Hanna Lindblom händelsen som betydelsefull och säger att den fick henne att vilja bli advokat:
– Det här var första gången jag fick ta en strid och driva en fråga ordentligt. Försvararinstinkten väcktes, jag förstod att det var det här jag ville ägna mig åt senare i livet.
Drömmen levde stark – genom resten av grundskolan, genom gymnasiet och hela juristlinjen.
– Affärsjuridiken lockade mig aldrig. Jag får för mig att man inte får samma människokontakt där. Juristlinjen var otroligt teoretiskt inriktad, åtminstone på den tiden. Vi skrev en uppsats och två grupparbeten i övrigt var det bara teori. Människors vardagsproblem var väldigt långt borta. Det blev en kalldusch när jag sen började jobba med familjejuridik, då fungerar man ju i viss mån som socialarbetare och får träffa alla sorters människor. Det förbereds man inte på i skolan.
Nyutexaminerad hade hon skickat intresseanmälningar till flera brottmålsadvokater. Peter Althin bad Hanna Lindblom återkomma ”om ett år”. Under de följande månaderna kombinerade hon lärarvikariat med jobb på en allmänjuridisk byrå. Men Althins uppmaning glömde hon inte. När tiden var inne ringde hon på nytt. Stjärnadvokaten gav henne ett erbjudande som inte var förhandlingsbart. ”Du kanske vill tänka på saken?” frågade han.
– Det behövdes inte. Lönen var jättelåg men det kändes inte viktigt.
Hon fick börja med den stora brottmålsbyråns rutinuppgifter: genomföra enklare rättsutredningar, yrka skadestånd åt frikända klienter som suttit häktade, ta sig an familjerättsklienter.
– Det var en bra introduktion. Juridiken var inte särskilt komplicerad. Men man fick träning på att processa och på att hjälpa människor i pressade situationer.
Efter hand fick hon uppdrag som målsägandebiträde.
– Det har jag fortsatt med sen dess. Men som tjej är det lätt att fastna i det facket. Det är jag angelägen om att inte göra.
Varför är det så, tror du?
– När tingsrätten får in ett känsligt ärende, till exempel en sjuåring som misstänks ha blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa, så verkar de ofta tro att kvinnor är bättre skickade att hjälpa målsäganden. Det tror inte jag. Inte heller tror jag att kvinnor är sämre försvarare, även om det oftast är män som tilldelas sådana ärenden. Jag vet att många kvinnliga advokater vill ha fler försvararuppdrag. Som målsägandebiträde gör man mycket nytta. Men konkret handlar det mest om att hålla sin klient i hand, att vara ett stöd. Det är inte lika intellektuellt utmanande som att vara försvarare, det är de uppdragen jag brinner för.
Vad är det som lockar dig?
– Problemlösningen. Det finns många stora utmaningar, till exempel att försöka hitta ny bevisning som stärker klientens version.
Är det några mål du inte åtar dig?
– Nej. Jag vet att andra resonerar annorlunda. Jag åtar mig alla slags mål, från rattfyllor till våldtäkter. Jag känner minst tre kollegor som inte åtar sig sexualbrott, de tycker att det är förkastligt. Men det är väl mord också?
Möts den inställningen enbart av förståelse?
– Nej. Till och med jurister brukar fråga ”hur kan du försvara mördare?”, ”Hur kan du försvara någon som du vet är skyldig?” Det är lite förvånande, till och med min man som inte är jurist har lärt sig att svara på de frågorna vid det här laget.
Vad säger han då?
– Det klassiska: att det inte är försvararens uppgift att ta ställning i skuldfrågan, det är ju domstolens. Och att det inte heller behöver vara sanningen som kommer fram i samband med rättegången utan snarare huruvida åklagaren lyckats styrka sina påståenden.
– Peter Althin brukar säga ”ingen människa föds till mördare”. Förklaringen finns ofta i vilken bakgrund man har. Jag har tagit till mig det. Men i slutändan handlar det som alltid om personkemi.
En av Hanna Lindbloms första klienter hade dömts för mord på sin fru. Framme på anstalten frågade personalen henne om hon ville ha sällskap av en vakt när hon träffade sin klient.
– Jag funderade på saken, vi diskuterade fram och tillbaka. Till slut blev det inte så. I efterhand förstod jag att min klient sannolikt hade hört hela samtalet, han stod runt hörnet. Med honom fick jag aldrig något bra samarbete. Han verkade kränkt över att jag funderade på att inte träffa honom i enrum. Det var första och sista gången jag tänkte så.
Från kontorsfönstret har hon utsikt över Skeppsbron och Saltsjön. Verksamheten byggdes en gång upp av Nils-Erik Lundin, en av 70- och 80-talens mest anlitade försvarsadvokater. Sedan 2004 är Hanna Lindblom delägare i byrån, tillsammans med Peter Althin och Henrik Olsson Lilja. De senaste åren har hennes uppdrag blivit allt mer prestigefyllda. Till exempel företrädde hon en av de inblandade i värdetransportrånet i Hallunda 2005. Och hon
Var med om att förhandla fram skadestånd åt Joy Rahman, som fick resning för en livstidsdom och sedan friades. Totalt fick Rahman runt tio miljoner som kompensation för sitt lidande. Men enligt Hanna Lindblom var pengarna aldrig hans huvudfokus:
– Han gjorde tidigt klart för mig att det han mest av allt önskade sig var en ursäkt. Han förväntade sig att en minister eller representant från rättsväsendet skulle komma hem till honom, ta i hand och be om ursäkt för att de hade gjort fel.
Den gesten har hittills uteblivit. Pengarna har Joy Rahman använt till investeringar i sitt födelseland Bangladesh.
– Det första han gjorde var att köpa ambulanser. Han tillbringar stor del av sin tid där och verkar ha många andra projekt på gång.
Samtidigt som uppdragen blivit större har Hanna Lindblom förekommit allt oftare i media, bland annat som expert i TV 3:s ”Efterlyst”.
– I klienternas ögon är man en bra advokat om man syns mycket. Känner de igen ens namn så har man ett väldigt stort försprång.
Hur marknadsför du dig?
– När jag hinner försöker jag skriva och debattera. Stå upp för mina åsikter.
Man hör ofta att det skulle vara tråkigt i svenska rättssalar. Håller du med?
– Nej. Men det är upp till oss aktörer att göra det roligare. Det kan vara seriöst men ändå med glimt i ögat.
Är det många som går på autopilot?
– Inte många, det har blivit bättre. Tekniken spelar större roll. Yngre åklagare brukar var duktiga på det. I större mål har de ofta imponerande PowerPoint-presentationer. De visar upp stora bilder av tomhylsor på väggen, det brukar vara effektfullt.
Hur bemöter du sådana initiativ?
– Det är viktigt att klienten är förberedd på hur processen kommer att gå till. Gå igenom vilka frågor åklagaren lär ställa och vad jag själv vill få fram. Killarna brukar jag påminna om att det inte är fel att visa känslor: ”Vill du gråta, så gör det. Vill du ta en paus, så be om en”. Det är viktigt att de inte är generade utan känner sig trygga.
Brukar de ta till sig rådet?
– Oftast. En del vill vara lite macho, men de förstår att det kan vara otaktiskt. Det är bra att visa känslor i juridiken. Jag skulle aldrig instruera en klient att börja gråta. Men om någon är kränkt eller missförstådd eller oskyldigt anklagad så kan man påminna dem om att det är viktigt att visa det.
– Unga tjejer har ofta en kaxig attityd. De kan komma till rätten väldigt hårt sminkade och visa bröst och mage. Vid ett tillfälle tvingade jag en klient att ta på sig jackan inomhus. Man måste visa någon form av respekt. Vi advokater får inte vara rädda för att säga till dem på skarpen, så att de svarar ordentligt, försöker tänka efter lite och inte säger ”jag vet inte” efter alla åklagarens frågor.
Hur övar du upp retoriken?
– Det är den svåraste delen i jobbet. Ibland har jag ingen aning om vad jag ska säga, andra gånger kommer det hur naturligt som helst. Det är viktigt att hitta sitt eget uttryckssätt så att språket inte känns krystat eller som om man snott det från någon annan. På juristlinjen lär man sig ju inte att hålla anföranden på det sättet. Jag antar att det tar minst 30 år innan man känner sig fullärd.
Faktaruta
Namn Hanna Lindblom
Ålder 36
Familj Man, två bonusbarn, en hund.
Bästa film ”Casino Royale” och Colin Nutleys ”Sista dansen”
Boxning För mig är det ett sätt att stå ut med att man jobbar mycket, ett jättehärligt sätt att rensa hjärnan. Min tränare fick mig att börja och då blev jag väldigt biten. Jag boxas ungefär två gånger i veckan, kombinerat med styrketräning.
Övrigt Mitt stora intresse är att resa. Jag är född i Botswana, mina föräldrar jobbade där, och jag är fascinerad av hela kontinenten. Vi var i Sydafrika och dit återvänder jag gärna . Namibia är också ett väldigt intressant resmål.
Ursprungligen publicerad i Legally yours 1/2007
