Kompetensfördelningen mellan olika domstolsslag innebär att olika domstolar har fått till uppgift att avgöra olika sorters tvister eller frågor.
De allmänna domstolarna har tillskrivits en slags restkompetens som innebär att domstolarna prövar frågor som inte ankommer på någon annan.
– Dock saknas det i princip regler om förvaltningsdomstolarnas sakliga kompetensområde, konstaterar Södergren.
Medan förhållandet mellan allmän domstol och exempelvis miljödomstol är jämförelsevis klart, då miljödomstolarnas kompetens har definierats i lagstiftningen, följer förvaltningsdomstolarnas kompetens istället av att de i stor utsträckning fungerar som överinstanser till förvaltningsmyndigheterna.
Eftersom lagstiftningen inte uttryckligen tillerkänner förvaltningsdomstolarna ett visst kompetensområde uppkommer inte sällan problem och tveksamheter i rättstillämpningen när myndighetsbeslut som även innefattar ställningstaganden i privaträttsliga frågor överklagas till förvaltningsdomstol. Det är inte givet att en tillämpning av privaträttsliga regler alltid är utesluten, även om rättsförhållandet mellan myndigheten och den enskilde är primärt offentligrättsligt.
Frågan är, menar Södergren, om förvaltningsdomstolarna ska pröva ”accessoriska” privaträttsliga frågor i samband med att de avgör besvärsmål eller om allmän domstol skall anses behörig när en tvist har privaträttsliga inslag. Här är rättsläget oklart, och Högsta domstolen och Regeringsrätten verkar i viss mån dra åt olika håll i frågan.
– Man skulle kunna säga att förvaltningsdomstolarnas kompetens sammanfaller med myndigheternas kompetens, och att den därför i princip omfattar den offentliga rätten, men det är bara halva sanningen, säger Södergren.
– Denna bestämning anger enbart i vilken omfattning myndigheterna har möjlighet att fatta bindande beslut. Myndigheterna har en slags kompetens även i privaträttsliga frågor, nämligen att ange sin inställning i privaträttsliga mellanhavanden med enskilda. Mycket talar för att även sådana s.k. partsbesked kan överklagas till förvaltningsdomstol, berättar Södergren, som vidare menar att frågan nu blir om förvaltningsdomstolarna är behöriga att pröva och avgöra dessa privaträttsliga frågor.
– Frågan är om förvaltningsdomstolarna är att betrakta som kontrollinstanser eller tvistelösare, säger Södergren.
Om förvaltningsdomstolarna endast har till uppgift att kontrollera myndigheternas offentligrättsliga maktutövning ska de begränsa sin kompetens till de offentligrättsliga frågorna och i de privaträttsliga delarna enbart kontrollera att myndigheterna inte överskrider sin kompetens. För det fall förvaltningsdomstolarna istället skulle anses ha till uppgift att avgöra regelrätta tvister mellan enskilda och myndigheter menar Södergren att det inte bör finnas något som hindrar förvaltningsdomstolarna från att avgöra även privaträttsliga tvistefrågor.
– De åtskilliga rättsfall som under arbetets gång hanterats tycks ge vid handen att förvaltningsdomstolarna enligt Regeringsrätten är att betrakta som kontrollinstanser. Å andra sidan verkar Högsta domstolen ha drivit på för att göra förvaltningsdomstolarna till tvistelösare av samma kaliber som de allmänna domstolarna. Risken är således att de högsta instanserna betraktar förvaltningsprocessen på olika sätt, konstaterar Södergren.
Enligt Södergren har emellertid Regeringsrättens inställning mest fog för sig. Detta i varje fall så länge den huvudsakliga formen för anhängiggörande i förvaltningsdomstolen utgörs av överklagande.
– Det är helt enkelt lite svårsmält att överinstansen skulle ha större befogenheter än underinstansen att med bindande verkan avgöra vissa typer av frågor, säger Södergren.
Förvaltningsdomstolarna – i den form vi känner dem i dag – är en relativt modern företeelse inom det svenska rättsväsendet. Det var egentligen först i mitten på 1990-talet som man i någon större utsträckning började tala om en kompetensfördelning mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol. För några decennier sedan rådde det ingen tvekan om vem som dömde i gråzonen, nämligen de allmänna domstolarna.
Eftersom förvaltningsdomstolarna under de senaste decennierna har fått en allt större och allt mer generellt definierad kompetens, har möjligheterna till domstolsprövning av offentligrättsliga frågor blivit ofantligt mycket större. Samtidigt har alltså osäkerheten om vem som ”dömer i gråzonen” uppstått.
– För att råda bot på osäkerheten krävs först och främst att förvaltningsdomstolarnas roll klargörs, konstaterar Södergren. Den enklaste åtgärden vore att de högsta instanserna klargör att förvaltningsprocessen handlar om att kontrollera och därigenom skulle det klargöras att allmän domstol dömer i gråzonen.
Situationen skulle dock ändå inte bli helt problemfri. För att undgå dubbelprövningar av de offentligrättsliga frågorna kan man ifrågasätta om det finns utrymme att tillämpa principer om positiv rättskraft över domstolsgränserna.
Dock visar Högsta domstolens praxis på en ganska stor restriktivitet i användningen av positiv rättskraft mellan olika processordningar eller förfarandeformer.
– Min uppfattning är att ett system, som helt och hållet kan möta den rättsosäkerhet och det behov av rättsskapande i domstolarna som skapas av bl.a. EG-rättens inflytande, bara kan åstadkommas om vi slår samman domstolsslagen till en enhetlig domstolsorganisation, avslutar Södergren, väl medveten om att det finns ett stort motstånd mot sådana reformer.
Åsa Persson
red@dagensjuridik.se
