Medling vid brott bygger på filosofin om så kallad reparativ rättvisa. Teorierna kring denna utvecklades under 1960- och 1970-talen, och bygger på vissa ursprungsfolks metoder att hantera konflikter. Utgångspunkten i den reparativa rättsfilosofin är att den som åsamkat skadan ska reparera den genom att gottgöra den som drabbats.
Vid medling träffas brottsoffer och gärningsman tillsammans med en medlare för att prata om brottet och dess följder. I Sverige är medling tänkt att fungera som både brottsofferstöd och som brottsförebyggande åtgärd.
Brottsoffret får genom medlingen en möjlighet att beskriva sin upplevelse, ställa frågor till gärningsmannen samt önska gottgörelse av denne. Gottgörelse kan innebära att gärningsmannen under en tid arbetar i den affär i vilken han snattat, men också att parterna avtalar om hur de ska förhålla sig till varandra i fortsättningen för att bibehålla den situation som uppnåtts genom medlingen.
Gärningsmannen ges möjlighet att reflektera över och förstå konsekvenserna av sin gärning och ta ansvar för denna gentemot brottsoffret. Målsättningen är att gärningsmannens ska påverkas att helt avstå eller i mindre utsträckning begå nya brott.
I Sverige har medling har använts sedan slutet av 1980-talet. År 2002 trädde den så kallade medlingslagen i kraft, och sex år senare blev det kommunernas ansvar att se till att gärningsmän under 21 år kunde erbjudas medling. Då gick ansvaret för verksamheten över från Brottsförebyggande rådet till Socialstyrelsen, en myndighet som inte är helt övertygad om medlingens praktiska effekt.
Enligt en rapport från november 2008 kan medling betraktas som en ”lovande insats” när det handlar om att minska risken för återfall i brott för unga lagöverträdare, men den genomsnittliga effekten är att betrakta som relativt liten, menade Socialstyrelsen, som också efterfrågade svensk forskning.
Frågan är om den färska licentiatavhandlingen om just medling och dess effekter på unga brottslingar kommer att resultera i att Socialstyrelsen ändrar uppfattning. Enligt avhandlingen halveras nämligen risken att unga gärningsmän återfaller i brott om de deltar i medling. Resultatet bekräftas av internationell forskning – i Sverige är det första gången medlingens effekt konstateras.
Enligt Hans Klette, professor emeritus och ordförande i Brottsofferjourernas Riksförbund, är det inte bara Socialstyrelsen som varit tveksamma till medling och dess brottsförebyggande effekt. Detta gäller hela det svenska rättsväsendet, menar han.
– Det tar tid att tänka om – men jag hoppas att forskningsresultatet innebär att medling nu kommer att användas i större omfattning.
Hans Klette poängterar vikten av att påbörja det brottsförebyggande arbetet så tidigt som möjligt.
– Redan när barnen är i förskoleåldern behöver föräldrar få reda på att allt inte står rätt till. När barnen börjat i skolan är det redan för sent.
Denna typ av systematisk hjälp till gärningsmän och deras familjer kan enligt Hans Klette inte bara förebygga ungdomsbrottslighet, utan i förlängningen även organiserad brottslighet. Ändå används medling mycket sparsamt i Sverige.
– Vi är så förskräckligt rädda om den personliga integriteten! Vi har inte förstått att fråga är om mänskliga rättigheter, att vi måste hjälpa våra medmänniskor. Rättssystemet behöver ett samvete. Våra jurister saknar kunskaper om människor, och kan därför inte sätta juridiken i relation till människorna och samhället.
Hans Klette menar att medlaren har stort ansvar för att få gärningsmannen att förstå konsekvenserna av sitt handlande.
– Som en del i den gottgörelse som medling innebär, ingår att gärningsmannen kan be om förlåtelse. Konfrontationen kan göra att han eller hon tänker sig för nästa gång han försätts i en liknande situation.
Visst ansvar ligger även på de unga gärningsmännens föräldrar, menar Hans Klette. De måste ha diskussioner om moral, vad som enligt samhället är rätt och fel, med sina barn.
– De borde haft moraliserade samtal redan tidigare. Om inte, är det lämpligt att börja nu.
Alla är inte övertygade om att den positiva effekten av medling är så pass stor som hävdas i avhandlingen. En av dem är Anders Nilsson, docent vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet, och opponent på avhandlingen.
– Att risken för återfall skulle reduceras med hälften är att ta i. I studien jämförs unga gärningsmän som medlat med unga gärningsmän som inte medlat. Det är cirka 28 procent som återfaller av dem som medlat jämfört med cirka 43 procent bland dem som inte medlat. Det finns alltså en skillnad. Men eftersom medling bygger på frivillighet går det inte hänföra hela denna skillnad till medling.
Anders Nilsson menar att det finns en selektion som man i studien inte har full koll på – i de kommuner som erbjuder medling är det inte alla unga som medlat, en del har tackat nej och i en del fall har offret tackat nej. Uppgift om hur stort återfallet är i denna grupp saknas.
– Men även om vi antar ett högt återfall i bortfallsgruppen så kvarstår ändå en positiv effekt av medling, om än inte så pass stor att man kan tala om en halvering av återfallsrisken. Men att medling har en positiv effekt, att det minskar återfall i brott är något som också studier genomförda i andra länder visat, konstaterar Anders Nilsson.
Johanna Haddänga
