I sin avhandling undersöker hon varför resultaten av en biståndsinsats så ofta skiljer sig från avsikterna när den formuleras. Genom etnografiska studier i tre byar i Kambodja har Malin Hasselskog studerat hur befolkningen uppfattar och förhåller sig till det bistånd som de möter.
Eftersom bistånd innebär att något nytt introduceras utifrån en lokal kontext betraktar och behandlar Malin Hasselskog internationellt utvecklingsbistånd som intervention.
– Det som introduceras kan vara vitt skilda saker, såsom teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system eller politiska strukturer, men introduktionen innebär oundvikligen inblandning i och påverkan av befintliga förhållanden och strukturer. Avsikten är att förändra eller ersätta dessa, förklarar Malin Hasselskog.
Att tala om bistånd i termer av intervention är enligt henne inte i sig avsett som kritik. Men hon anser det viktigt att belysa biståndets interventionistiska karaktär och granska dess bakomliggande antaganden.
– När de antaganden som tycks ligga bakom den utbredda praktiken av intervention synliggörs, framstår de, enligt min mening, som delvis ogiltiga. Somliga metoder och målsättningar i biståndet framstår som ohållbara och orealistiska, säger Malin Hasselskog.
Från att tidigare ha handlat om enskilda projekt, syftar stor del av dagens bistånd nämligen till vittgående förändringar i mottagarländers ekonomiska och politiska system. Trots att få människor ansluter sig till denna syn då den uttalas, fortgår ändå biståndet som om det byggde på sådana föreställningar.
Samma intervention får olika förlopp och resultat beroende av rådande lokala förhållanden. Således menar Malin Hasselskog att externa influenser och faktorer– oavsett om de kommer från bistånd eller inte – bör tolkas och anpassas lokalt för att överhuvudtaget fungera.
– Man bör inte försöka förutsäga och kontrollera resultat och förlopp i detalj i förväg. Utvecklingsinterventioner skapar på grund av lokala förhållanden och samspelet mellan nytt och befintligt oundvikligen oförutsedda förlopp och resultat. En lokal anpassning är således nödvändig och bra och den bör ges utrymme och uppskattas även i biståndet, säger Malin Hasselskog.
I syfte att låta anpassa insatserna mer lokalt menar hon att man bör ta bort allt för snäva tidsramar för rapportering av resultat och istället låta insatser ta lokal form.
– Det finns fortfarande skäl att intervenera i fattiga samhällen. Men vad en intervention leder till måste i slutändan få avgöras av lokala omständigheter och av hur människor agerar.
– Det krävs en större acceptans för att låta insatserna ta lokal form så att människor kan använda nya influenser och resurser, inklusive bistånd, så som de själva finner mest användbart, avslutar Malin Hasselskog.
Åsa Persson
asa.persson@dagensjuridik.se
