År 2012 träffade ett bolag ett ramavtal med Västerås kommun om upphandling av bland annat flytt- och logistiktjänster. Efter att en tvist hade uppstått väckte bolaget talan mot kommunen vid Västmanlands tingsrätt och begärde betalning för utförda tjänster.
Parterna träffade senare en förlikning, som stadfästes i dom. Innan domen stadfästes hade dock bolaget väckt ytterligare en talan mot kommunen och begärt skadestånd för avtalsbrott alternativt otillåten upphandling.
Skulle inte avvisas
Kommunen invände senare, efter det att domen hade vunnit laga kraft, att även den andra tvisten skulle omfattas av förlikningen. Kommunen begärde därför att målet borde avvisas.
Tingsrätten kom dock fram till att talan inte skulle avvisas eftersom förlikningen inte ansågs omfatta även den andra tvisten.
Kommunen överklagade till Svea hovrätt som liksom tingsrätten konstaterade att det inte gick att fastställa någon gemensam partsavsikt.
Nämns inte i det andra målet
Hovrätten noterade att det angavs i domslutet att, i och med förlikningen är parternas samtliga mellanhavanden slutligt reglerade, men bedömde att ordalydelsen inte kunde tas till intäkt för att även det andra målet skulle omfattas av förlikningen. Hovrätten konstaterade nämligen att skadeståndstalan redan var väckt när förlikningen träffades.
Trots detta nämns inte det andra målet i domen, vilket enligt rätten hade varit naturligt om förlikningen skulle omfatta även denna tvist.
Tingsrättens ordförande respektive protokollförare i det första målet har vittnat om att kommunens företrädare uttryckligen bad ordföranden att inte nämna det andra målet. Enligt rätten innebar detta att kommunen måste ha förstått att bolaget, som företräddes av olika ombud i de båda målen, hade uppfattningen att skadeståndstalan inte omfattades av förlikningen. Därmed hade kommunen agerat illojalt.
Inget PT i HD
Detta medförde att bolagets uppfattning om förlikningen blev avgörande för frågan om rättegångshinder, vilket enligt hovrätten betydde att förlikningen inte omfattar skadeståndstalan. Hovrätten ogillade därför kommunens avvisningsyrkande och förpliktade även kommunen att betala bolagets rättegångskostnader i hovrätten på drygt 80 000 kronor.
Högsta domstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd i målet. Hovrättens dom står därmed fast.
