Mannen var under lång tid anställd av Skanska och innehade höga affärsdrivande positioner inom Skanskakoncernen. Inom Skanska fanns ett system som gav vissa befattningshavare, däribland den aktuella mannen, utöver fast månadslön rätt till så kallad tantiemersättning. Ett lönetillägg där beloppet beräknades årligen baserat bland annat på resultatet av den verksamhet som befattningshavaren ansvarade för upp till ett visst tak.
År 2001, sju år efter att mannen lämnat sin anställning, fick han ett brev från Skanska där han informerades om att tidigare medarbetare med tantiemreserver erbjöds en utbetalning av resterande medel som ett engångsbelopp. Detta accepterade han och ett belopp om 1 036 000 kronor betalades ut till honom sedan ett preliminärskatteavdrag gjorts.
Skanska hade dock gjort ett misstag eftersom tantiemersättningen slutligen reglerats mellan parterna 1998 och bolaget hade inte längre någon betalningsförpliktelse gentemot mannen.
Frågan i Arbetsdomstolen är om beloppet ska betalas tillbaka enligt principen om condictio indebiti. Enligt principen är huvudregeln att den, som har tagit emot ett belopp som hon eller han inte har rätt till, är skyldig att betala tillbaka beloppet.
Arbetsdomstolen konstaterar dock att en ovillkorlig regel av detta slag skulle slå hårt mot den som i god tro, det vill säga utan att ha insett eller bort inse att betalningen var felaktig, har inrättat sig efter betalningen. Av hänsyn till den allmänna omsättningens intresse gäller därför att den som har tagit emot och förbrukat beloppet i god tro inte är skyldig att betala tillbaka beloppet.
Den avgörande frågan är alltså mannen har mottagit och förbrukat det felaktigt utbetalda beloppet i god tro.
AD bedömer att mannen haft anledning vidta vissa kontrollåtgärder i och med utbetalningen. Detta eftersom han vid tidpunkten då han tog emot erbjudandet, var fullt medveten om att hans tantiemreserver var tömda och det erbjudandet, som tillställdes honom flera år efter att hans anställning hos Skanska hade upphört, gällde ett betydligt högre belopp än vad som tidigare utbetalats till honom i form av årliga tantiem. Han hade dessutom varit verksam inom Skanska under många år och kände väl till affärslivets villkor. Han hade också lång erfarenhet av Skanskas tantiemsystem och hans tidigare medarbetare hos Skanska har omvittnat att han var väl förtrogen med systemets uppbyggnad. AD anser därför att han borde ha ifrågasatt erbjudandets riktighet. Han borde ha insett att erbjudandet om och sedermera utbetalningen av beloppet 1 036 000 kronor skett av misstag. Han kan alltså inte anses ha varit i god tro då han mottog och förbrukade beloppet.
AD anser att han är skyldig att betala tillbaka det uppburna beloppet till Skanska och den omständigheten att utbetalningen orsakats av viss oaktsamhet från Skanskas sida föranleder ingen annan bedömning.
