”Fördel: åklagaren – obalansen mellan parterna förstärktes genom benäget bistånd av tingsrätten”
DEBATT – av advokat Hans Sundberg
Ett beslut av en domstol i mellansverige i ett ekomål väcker frågor rörande principen om ”equality of arms” – eller principen om parternas likställdhet i processen. Principen är central för den grundläggande rätten till en rättvis rättegång.
Åtalet gällde grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott avseende näringsverksamhet i restaurangbranschen. Åklagarna påstod i gärningsbeskrivningen att den tilltalade uppsåtligen underlåtit att bokföra affärshändelser vad avsåg bland annat försäljning av öl. Bevisningen som åberopades till styrkande av åtalet i denna del bestod i allt väsentligt av en beräknad ölförsäljning jämfört med vad som bokförts i räkenskaperna, så kallad ölkalkyl.
Beräkningen var utförd av två skatterevisorer och fanns dokumenterad i en revisionspromemoria. Denna, samt Skatteverkets omprövningsbeslut, åberopades av åklagarna som skriftlig bevisning.
Däremot åberopades inte skatterevisorerna som vittnen att höras om innehållet i kalkylen. I stället uppgav åklagarna i stämningsansökan att skatterevisorerna skulle biträda åklagarna under huvudförhandlingen. Då åklagarna dessutom skulle ha biträde av två eko-poliser kom ”motståndarlaget ” att bestå av totalt sex personer.
Det numerära övertaget gav näring åt den bristande balans som är kännetecknande för brottmålsprocessen. Det kom att visa sig att den obalans som är inbyggd mellan parterna skulle förstärkas genom benäget bistånd av tingsrätten.
Efter beskedet att åklagarna skulle biträdas av skatterevisorerna yrkade försvaret att tingsrätten skulle avvisa denna begäran. De grunder som angavs var följande:
– skatterevisorerna var inte parter i brottmålet
– då den centrala bevisningen i målet utgjordes av de beräkningar som skatterevisorerna gjort inom ramen för skatteverkets beslut om revision, inte på uppdrag av åklagarna, borde revisorerna betraktas som vittnen (enligt 36 kap 1 § RB)
– försvaret hade självklart ett starkt intresse av att kunna höra skatterevisorerna under huvudförhandlingen rörande kalkylen. Genom att upprätthålla den ordning som finns i rättegångsbalken om vittnesförhör skulle försvaret vid motförhöret beredas möjlighet att skärskåda den av åklagarna åberopade bevisningen
– om skatterevisorerna skulle tillåtas att biträda åklagarna och dessutom vara närvarande under huvudförhandlingen skulle åklagarna ha favören av att få information av skatterevisorerna som inte försvaret kunnat få del av och försvara sig emot
Vidare framhölls från försvarets sida att möjligheterna att hålla ett adekvat förhör med skatterevisorerna försämrades av att dessa genom dels sin närvaro, dels sin kontakt med åklagarna, inte skulle undgå att påverkas i sina utsagor.
Enligt artikel 6 i Europakonventionen har en person som anklagats för brott en ovillkorlig rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopats mot honom. Denna garanti för en rättvis rättegång skulle komma att kringgås genom att revisionspromemorian åberopades som skriftlig bevisning medan upphovsmännen, vilka borde fått stå till svars för innehållet, agerade stödpersoner åt åklagarna.
Åklagarna anförde i ett yttrande till tingsrätten:
”För att genomgången av förundersökningsmaterialet ska kunna ske på ett så lättförståeligt och pedagogiskt sätt som möjligt är det viktigt att presentationen av vad skatterevisorerna kommit fram till i revisionen kan klarläggas i samband med sakframställningen. Det är ju skatterevisorerna som bäst kan föredra vad som framkommit vid revisionen i alla dess olika beståndsdelar.”
Det var alltså inte nog med att skatterevisorerna skulle vara biträden. De skulle dessutom ikläda sig åklagarrollen och utveckla talan. Det framgår av rättegångsbalken att det är part som skall utveckla talan, det vill säga åklagaren ( RB 46 kap 6 § och 43 kap 7 § ).
Jag fick en tydlig signal om att tingsrätten avsåg att tillmötesgå åklagarnas framställan då en notarie ringde och frågade om jag hade för avsikt att från försvarets sida åberopa skatterevisorerna som vittnen.
Satt under galgen av tingsrätten beslöt jag att åberopa skatterevisorerna som vittnen. I bevisuppgiften markerades att försvaret motsatte sig att vittnena skulle tillåtas övervara förhandlingen innan vittnesed avlagts och förhöret ägt rum.
Beslutet från tingsrätten – vilket inte fick överklagas särskilt – blev att försvarets yrkande, att tingsrätten skulle avvisa åklagarnas begäran om att låta sig biträdas av skatterevisorerna, avslogs. Vidare ansåg tingsrätten att det fanns särskilda skäl att låta skatterevisorerna övervara förhandlingen såväl före som efter att ed avlagts.
Förutom att det kan ifrågasättas om tingsrättens beslut faller inom ramen för de rättssäkerhetskrav som garanteras av svensk lag och konventioner uppkommer ett antal frågeställningar för vilka det saknas normer.
Till exempel när under förhandlingen skall skatterevisorerna avlägga vittnesed, när under förhandlingen skall förhöret äga rum och vilken part skall hålla huvudförhör respektive motförhör.
Förhör skall, enligt 36 kap 17 § RB, inledas av den part som åberopat förhöret om inte tingsrätten bestämmer annat. Då vittnesförhöret påkallats efter att tingsrätten inte givit försvaret något annat val är det rimligt, att försvaret får hålla motförhör och att förhöret får ske i direkt anslutning till försvarets sakframställan. Då detta skrivs är det inte klart hur tingsrätten avser att lösa problemet.
Europakonventionen gäller sedan 1994 som svensk lag. Det är oklart om tingsrätten i sitt beslut beaktat artikel 6 i Europakonventionen som säkerställer kravet på en rättvis rättegång. I brottmål är principen om equality of arms oerhört betydelsefull eftersom det i brottmål råder en bristande balans mellan den tilltalade och hans försvarare å ena sidan och åklagaren å den andra sidan.
Under alla förhållanden har tingsrätten, enligt min mening, bidragit till att förstärka den obalans som råder mellan parterna. Det kan lätt förstås om den tilltalade känner sig dömd på förhand om han av domstolen inte kan garanteras en fair trial.
Vid bevisprövningen borde rimligen de former under vilka skatterevisorerna i det aktuella målet kommer att lämna sina utsagor minska bevisvärdet till förmån för den tilltalade. Mot bakgrund av tingsrättens agerande är detta emellertid långt ifrån säkert.
Det är uppenbart, att åklagarna ansåg sig sakna den kompetens som är nödvändig för att kunna redogöra för innehållet i kalkylerna. Utgångspunkten måste vara, att en åklagare skall vara så insatt i det åberopade bevismaterialet att han kan redogöra för detta i samband med sakframställan. Skatterevisorerna blir nu delaktiga i sakframställan genom att redovisa innehållet i sin egen partsinlaga (revisionspromemorian) varigenom rätten kommer att bibringas en förhandsuppfattning om dess bevisvärde (se Ekelöf, Rättegång 5:e häftet sid 72 ).
Tingsrättens beslut att tillmötesgå åklagarnas begäran om biträde av skatterevisorerna kan uppfattas som att även tingsrätten är osäker och att domaren saknar tillräckligt goda kunskaper i bokföring och skatterätt.
I det läget finns det en stor risk att tingsätten sätter sin tillit till skatterevisorernas beräkningar i stället för att kritiskt analysera riktigheten i dessa. Den risken har ökat då innehållet i revisionspromemorian inte kan angripas genom ett vedertaget förhör med skatterevisorerna. Bevisbördan i skatteprocessen är betydligt lägre än inom straffrätten. Skulle domstolen förlita sig på Skatteverkets beslut och utredningar har domstolen gett acceptans åt ett lägre beviskrav i strid mot vad HD fastslagit ( se b l a NJA 1980 s 725 ).
Det är min bestämda uppfattning, att om domstolarna medverkar till att säkerställa parternas likställdhet i processen i stället för att förstärka obalansen mellan parterna, så gagnar detta även domstolens möjligheter att förstå och på ett rättvisande sätt bedöma bevisningens robusthet. Därmed minskar risken för ytterligare fall av ”felaktigt dömda”.
