Normen ”responsibility to protect”, eller R2P, rör varje stats skyldighet att skydda sina egna medborgare och världssamfundets skyldighet att ingripa mot folkmord, etniska rensningar, krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Begreppet har varit politiskt känsligt, och trots utredningar och förhandlingar har världssamfundet misslyckats med att etablera normen som praxis. Den 17 mars uttalade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att resolution 1973 om en ”no-flight-zone” över Libyen bekräftar världssamfundets ”determination to fulfil its responsibility to protect civilians from violence perpetrated upon them by their own government”.
Barack Obama briefas om Libyen den 20 mars. Bild: Pete Souza.
Statsvetarna Douglas Brommesson och Henrik Friberg Fernros skriver i SvD att världssamfundet tillämpat normen vid antagandet av resolution 1973 och att ingripandet i Libyen därmed kan bli ett prejudikat i den internationlla rätten.
Matilda Arvidsson, doktorand i folkrätt vid Lunds universitet, anser dock inte att det går att säga att beslutet innebär att ny praxis eller doktrin etablerats.
– Säkerhetsrådets beslut innebär inte att principen responsibility to protect nu skulle ha upphöjts till något slags militär interventionspraxis. Folkrätten tar väldigt lång tid på sig för att förändras. Grunden utgörs ju främst av internationella traktat, praxis och opinio juris vilket kräver många och långa förhandlingar innan man kan slå fast nya principer.
Rätt att använda ”alla nödvändiga medel”
– Det är naturligtvis lätt att säga ”äntligen” om just den här aktuella interventionen, eftersom det finns näst intill konsensus kring beslutet att ingripa, säger Matilda Arvidsson.
– Men inställningen till FN:s åtgärder i Libyen har mer att göra med om man tycker att FN ska syssla med interventioner eller om FN ska ha andra funktioner. Vilka interventioner som görs hänger naturligtvis också samman med vilka länder som är med och tar besluten. Personligen nöjer jag mig med att konstatera att interventionen och texten i resolutionen har täckning i folkrätten, den slår fast att Libyens suveränitet ska respekteras.
Genom resolution 1973 upprättades en flygförbudszon över Libyens territorium. De medlemsländer som deltar i insatserna har mandat att ”vidta alla nödvändiga medel” för att skydda civilbefolkningen, med undantaget att ingen som helst utländsk ockupationsstyrka får befinna sig på Libyskt territorium. Det finns heller ingen avsikt att avsätta Muammar Khadaffi.
En koalition av medelemsländer, ledd av USA, har tagit på sig ansvaret för att genomföra de militära insatser som är konsekvensen av säkerhetsrådets beslut om en flygförbudszon över Libyen. Även i Sverige verkar en riksdagsmajoritet stå bakom ett militärt deltagande, medan exempelvis Finland och Tyskland har sagt nej.
USA:s president har deklarerat att man önskar att någon annan så snart som möjligt ska överta ledningsansvaret för operationerna. Flera medlemsländer, bland dem Turkiet, har motsatt sig att NATO tar över ledningen för koalitionen och det är i dagsläget oklart vem som kan har resurser och kapacitet att ta över.
”FN har visat sin handlingskraft”
Matilda Arvidsson menar att man, även om FN för tillfället har stärkt sin position, inte får glömma att FN trots allt är en samarbetsorganisation, inte främst en överstatlig organisation som kan fatta beslut oberoende av medlemmarnas åsikter.
– Visst kan man säga att FN just nu är ”on top of issues” och har visat sin handlingskraft. Särskilt om man ställer beslutet om en intervention mot alternativet att exempelvis NATO eller en annan koalition av stater skulle intervenerat i Libyen utan ett godkännande från FN.
– Samtidigt har FN inte varit högprofilerat när det gäller det senaste halvårets händelser i mellanöstern. Ban Ki-Moon har knappt synts till och det har väckt en del frågor kring vad FN ska vara för typ av organisation och vilka mandat medlemsländerna ska förse den med.
Text: Merete Grut
Bild: U.S Navy
