Det går knappast en dag eller en timme utan att vi blir påminda om den finansiella krisens verkningar och de politiska ledarnas försök att kontra den med olika räddningspaket. Vi ser president Obama i direktsändning utlova miljarder dollar till det amerikanska folket medan de europeiska bankerna kämpar för sin överlevnad och domedagsprofetior duggar tätt om ännu värre kriser som väntar oss alla när de östeuropeiska ekonomierna en efter en går in i djup depression.
Har den här tråkiga utvecklingen någon bäring på mänskliga rättigheter? Jag tror det.
I Europakonventionens första tilläggsprotokolls första paragraf skyddas äganderätten. Där sägs att varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. Detta innebär dock inte någon inskränkning av en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.
Många av de snart 100 000 klagomål som ligger i balans i Europadomstolen handlar om påstådda kränkningar av äganderätten. Det kan röra expropriationer utan kompensation, pensioner och andra sociala förmåner som inte betalas ut trots lagakraftvunna domar, dåligt genomtänkta och ofullkomligt finansierade ”återställningsprogram” i stater med ett kommunistiskt förflutet för att nämna några vanliga problemställningar.
Domstolen i Strasbourg meddelade omkring 1500 domar förra året och i många av dem fastslogs en skyldighet för den tappande parten att erlägga ett skadestånd. Artikel 41 i konventionen innebär att om det kan anses nödvändigt och om den inhemska rättsordningen endast ger den skadelidande parten en viss möjlighet till gottgörelse så skall Domstolen tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse.
I målet Unistar Ventures GmbH mot Moldova (dom 9 december 2008) utdömdes ett skadestånd på 6 700 000 EUR att erläggas av ett av de fattigaste länderna i Europa. Så vitt jag förstår är detta ett rekord och man kan undra vem som blir sittande med den notan till slut. Med största sannolikhet är det den moldaviske skattebetalaren. Följdfrågan blir då på vilket sätt eller i vad mån detta bevarar eller främjar skyddet för mänskliga rättigheter i Europa. Jag måste erkänna att jag känner en viss oro inför denna utveckling, särskilt i dessa krisens dagar.
Ett annat område som väcker borde stämma till eftertanke är alla dessa statliga bankövertaganden i det allmännas intresse. Självklart kan ingen regering sitta stillatigande och se på när banker går under och betalningssystemet kollapsar. Konkurser fungerar ju inte för banker och det har lagstiftaren förutsett. Men dessa snabba räddningsaktioner vi nu bevittnar i ett antal länder ger ändå upphov till farhågor. Hur hittar man det rätta balansen mellan det allmänna intresset av ett stabilt bankväsende å ena sidan och individens äganderättsskydd å den andra sidan? Och hur gör man själva processen rättssäker? De stater som går in och tar över äganderätten till banker bör ha en strategi för att ta sig ur när den dagen kommer. Hur garanterar man öppenhet och rättssäkerhet i den processen?
Politiker och väljare frågar sig oroligt vad som är fel på lagstiftningen avseende den finansiella sektorn eftersom den inte fungerar. Mer reglering, ropar många medan andra, ganska få och tysta numera, hävdar att marknaden måste ha frihet för att kunna fungera.
Sett ur ett rättighetsperspektiv är svaret att den lagstiftning som finns måste hålla god kvalitet, vilket bland annat innebär att den måste vara förutsebar och rättssäker. Den svenska lagstiftningen om så kallade insiders skulle enligt min preliminära bedömning möjligen inte anses uppfylla dessa krav, vilket för övrigt inte är unikt för Sverige.
Finansinspektionerna i de olika länderna har ofta rollen som utredare, åklagare, domare och kronofogde i en och samma institution, vilket också är problematiskt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.
Kanske lurar vi oss själva om vi tror att en ökad reglering av banker och andra aktörer kommer att lösa krisen och förhindra att nya kriser uppkommer i framtiden. Kanske vi istället borde koncentrera oss på att försöka finna den rätta avvägningen mellan kontroll och frihet i vetskap om att lagstiftaren är mänsklig och begår misstag och att slutsatsen blir att alla regelverk är lika ofullkomliga som sina upphovsmän och ständigt behöver ses över.
En ledstjärna i detta ständiga revisionsarbete borde vara de värden som ligger till grund för konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Strasbourg i mars 2009
Elisabet Fura-Sandström
