En man och en kvinna förvärvade 1991 gemensamt en fastighet. I slutet av 1996 överlät mannen sin halva av fastigheten till kvinnan som gåva. Kvinnan blev därmed ensam lagfaren ägare till fastigheten.
När mannen gick i konkurs 1999 kom även fastighetens lån och försäkring att stå endast i kvinnans namn. All betalning av lånen gjordes då från kvinnans bankkonto. Mannen stannade kvar i fastigheten efter separationen år 2006.
Mannen väckte sedermera talan mot kvinnan och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att han hade bättre rätt än till hälften av fastigheten än kvinnan. Till stöd för sin talan anförde mannen att han överlåtit sin andel av fastigheten på kvinnan i syfte att skydda den från utmätning på grund av skatteskulder knutna till mannens företag. Gåvan till trots hade bägge parter fortsatt varit införstådda med att de ägde fastigheten gemensamt genom dold samäganderätt för mannens räkning.
Tingsrätten konstaterade bland annat att mannen i sin personliga konkurs uppgav att hans andel av fastigheten överlåtits på kvinnan och att han inte nämnde någonting om en dold samäganderätt, vilket i viss mån fick sägas tala emot att den gemensamma partsavsikten även efter gåvan varit att parterna skulle äga fastigheten gemensamt. Mot bakgrund av att mannen uppgivit att syftet med gåvan varit att skydda fastigheten från utmätning kunde dock dessa uppgifter inte tillmätas något självständigt värde som bevis för att mannen inte längre var ägare till fastigheten, konstaterade rätten.
Det var vidare ostridigt att mannen stod kvar på lånen och försäkringen fram till sin personliga konkurs närmare två och ett halvt år efter gåvan, samt att han fortsatt att renovera på fastigheten efter gåvan, men även efter separationen hösten 2006. Mot denna bakgrund och med stöd i diverse vittnesuppgifter fann tingsrätten att mannen fick anses ha styrkt att han, trots att han formellt överlåtit sin hälftenandel av fastigheten till kvinnan genom gåva, alltjämt hade dold samäganderätt till fastigheten.
Tingsrätten konstaterade även att en dold ägare skulle riskera att göra en stor ekonomisk förlust om en dold samäganderätt kunde bli föremål för preskription samt att preskriptionslagens regler om preskriptionsavbrott inte lämpade sig för en naturlig tillämpning inom makars eller sambors gemenskap. Domstolen konstaterade mot denna bakgrund att dold samäganderätt, åtminstone under makarnas eller sambornas sambesittning, inte kan bli föremål för preskription och avfärdade därför invändning från kvinnan i denna fråga.
Hovrätten konstaterar efter överklagande att fastigheten avsetts att användas för gemensamt bruk, även efter gåvan, och att den förvärvats med ekonomiskt tillskott från mannen. Frågan om dold samäganderätt blir mot denna bakgrund beroende av huruvida mannen, trots att en tolkning av gåvobrevet efter dess lydelse talar för motsatsen, styrkt att parterna avsett att äganderätten skulle vara gemensam.
Domstolen delar vidare bedömningen att bägge parter varit medvetna om behovet att skydda den ifrågavarande fastigheten från utmätning, även om detta enligt rätten inte utesluter andra tänkbara förklaringen än den som mannen lagt till grund för sin talan. Domstolen finner emellertid att en samlad bedömning av den bevisning som lagts fram i målet medför att det får anses styrkt att syftet vid gåvotillfället varit att parterna skulle äga fastigheten gemensamt, varför mannen har en dold samäganderätt till densamma.
I frågan om preskription konstaterar hovrätten att det saknas avgöranden från högsta instans samt att uppfattningarna i doktringen går isär. Förarbetena till preskriptionslagen ger heller ingen ledning, då begreppet dold samägande utvecklats i praxis som är yngre än förarbetena.
I avsaknad av ledning i frågan konstaterar dock domstolen att det inte framstår som ändamålsenligt att betrakta ett anspråk på dold samäganderätt, med dess speciella omständigheter av familjerättslig karaktär, som en fordring. Ett anspråk på dold samäganderätt bör därför inte kunna utgöra en sådan fordran som avses i 1 § preskriptionslagen och denna lag ska därför inte anses vara tillämplig på anspråket.
Mot denna bakgrund fastställer hovrätten tingsrättens domslut.
