En kvinna äger två fastigheter och bor i mangårdsbyggnaden på den ena fastigheten tillsammans med sin make.
Den andra fastigheten arrenderar hon ut till en man. I september 2006 sade kvinnan reservationsvis upp avtalet om bostadsarrende varefter hon yrkade att arrendenämnden skulle förklara att arrendeförhållandet skulle upphöra den 30 juni 2009 eller, i andra hand, fastställa viss högre arrendeavgift. Kvinnan åberopade bland annat att mannen åsidosatt sina skyldigheter som arrendator, att arrenderätten därför var förverkad och att hon avsåg att använda arrendemarken för egen del för att bygga en åretruntbostad.
Arrendenämnden fann också att arrendeavtalet skulle upphöra, med hänvisning till dels generalklausulen i 10 kap 5 § första stycket 5 jordabalken, dels att mannen åsidosatt sina förpliktelser. Hovrätten menade dock att den vanvård som förekommit inte var sådan att arrendet skulle upphöra och att kvinnans intresse av att förlägga den planerade bebyggelsen på just den arrenderade marken påtagligt övervägde mannens intresse av ett fortsatt arrende. Eftersom det inte heller framkommit sådana skäl som krävs för att besittningsskyddet skulle brytas med tillämpning av generalklausulen återförvisade hovrätten ärendet till arrendenämnden för prövning av arrendevillkoren.
Nu konstaterar Högsta domstolen att arrendestället ska användas av kvinnan och hennes make för permanentbostad då det hus de nu bor i ska tas över av en dotter, att annan placering av permanentbostaden på den nu utarrenderade fastigheten är olämplig, och att mannen knappt nyttjat arrendestället sedan år 1997.
Sammanfattningsvis finner HD därför att kvinnan har ett så starkt intresse av att kunna förfoga över arrendestället att det påtagligt överväger mannens intresse av fortsatt arrende. Arrendeförhållandet ska anses ha upphört den 30 juni 2009 och mannen ska medges uppskov med att avträda arrendestället till den 31 mars 2012.
