Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

Farligt blanda ihop pressetik och juridik

Debatt
Publicerad: 2010-06-22 10:18

Av Anders R Olsson, författare och journalist med yttrandefrihets- och integritetsfrågor som specialitet.

För andra gången har Stockholms tingsrätt gjort det som vänner av yttrandefrihet anser så farligt – blandat ihop pressetik med juridik.

Om domstolar inte kan avhålla sig från att åberopa journalistkårens ”Etiska regler för press, radio och TV” i sin dömande verksamhet får det långtgående konsekvenser.

Pressens s k självsanering genom Pressens Opinionsnämnd (PON) skapades på 1910-talet. En opinion som upprörts över utslag av ”osedlighet” i pressen hotade att driva fram inskränkningar i tryckfriheten. Publicistklubben, Tidningsutgivareföreningen och Sveriges Journalistförening instiftade PON som en hedersdomstol med uppgift att värna en hygglig etisk nivå i branschen.

Det lyckades enligt plan, men på 60-talet växte missnöjet åter. I riksdagen mullrades om pressens, särskilt kvällstidningarnas, etiska övertramp. Skärpta förtalsregler efterlystes. Krav restes på att även juridiska personer borde skyddas från förtal. Svaret från pressens branschorganisationer blev, för att visa att strängare lagstiftning inte behövdes, en mer ambitiös självsanering. En pressombudsman (PO)  anställdes för att bereda PONs ärenden. (En kvalificerad jurist, hämtad från konstitutionsutskottets kansli fick jobbet.) Representanter för allmänheten tog plats i PON. Till de s k publicitetsreglerna (vad får man skriva?) fogades en uppsättning yrkesregler (hur bör journalister uppträda?).

I systemet ingår sedan länge också att en tidning som fälls i nämnden måste publicera det kritiserande beslutet och betala en straffavgift.

Även på 60-talet lyckades branschen avhålla riksdagen från att skärpa lagstiftningen. Sedan dess har det flera gånger stormat kring ”spelreglerna” och PONs tillämpning av dem. Senast gällde det PO Yrsa Stenius och Expressens löpsedlar om Jan Guillou som agent för Sovjetunionen. Även om Stenius personligen har ifrågasatts, framstår det som uppenbart att hedersdomstolen som institution har stöd i såväl mediebranschen som i politiska kretsar. Det råder konsensus om att lösningen är bra, d v s att denna självsanering i journalistiken avhåller riksdagen från inskränkningar i yttrandefriheten.
Likväl är institutionen PO/PON hotad idag, åtminstone om Stockholms tingsrätt får efterföljare ute i landet. Börjar domstolarna ”juridifiera” de pressetiska riktlinjerna, d v s åberopa dem som en integrerad del av bevisningen i brottmål, rycker de undan själva förutsättningen för en hedersdomstol.

Det hände 2008 i målet mot Trond Sefastsson, som Stockholms tingsrätt dömde för mutbrott men som Svea Hovrätt sedan friade.

I tingsrätten lät åklagaren en ombudsman från Journalistförbundet intyga att en journalist, om han gjorde det åklagaren hävdade att Sefastsson gjort, skulle bryta mot yrkesreglerna. Sefastsson hade enligt åklagaren åsamkat journalistiken en ”förtroendeskada”, och därtill påstods hans arvode ha varit ”otillbörligt”. När tingsrätten fällde Sefastsson för mutbrott använde den i domskälen såväl juridiska som pressetiska argument. Sefastssons agerande ”är oförenligt med kravet på journalistisk integritet” hette det bland annat. I de pressetiska reglerna talas om integritet, men inte i lagboken.

När Sefastsson sedan friades av hovrätten skedde det med hänvisning till att han inte kunde anses vara arbetstagare i mutlagstiftningens mening. Åklagarens åberopande av de pressetiska reglerna var inget hovrätten diskuterade.

I en dom i juni 2010 figurerar de pressetiska reglerna åter som stöd för en fällande dom i brottmål. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg stod i Stockholms tingsrätt åtalad för grovt förtal. En man hade 2003 dömts till åtta års fängelse för hot- och våldsbrott riktade mot en kvinna. Fallet var uppmärksammat, särskilt i kvällstidningarna. I ett skede valde Expressen att på sin löpsedel publicera namn och bild på mannen som var misstänkt för brotten men ännu inte dömd. Han stämde för grovt förtal.

Tingsrätten har i domen inga invändningar mot att Expressen ingående berättat om fallet eller att mannen namnges på ett tidigt stadium i rapporteringen. Däremot finner den publiceringen av namn och bild på en löpsedel oacceptabel, och vid bedömningen har just mediebranschens egna moraliska riktlinjer vägts in:

”Enligt de pressetiska reglerna ska en för brott misstänkt person alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Enligt samma regler bör därför konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor noga övervägas och en sådan publicering bör inte ske med mindre än att ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Enligt tingsrättens mening kan de ifrågavarande etiska reglerna ge en viss vägledning också när det gäller att bedöma om en publicering är försvarlig enligt de nämnda straffrättsliga bestämmelserna.”

Med denna utgångspunkt resonerar sig tingsrätten fram till att det var oförsvarligt att publicera den misstänktes namn och bild på en löpsedel.

Den ”sanering” som PO/PON sysslar med är alltså uttryckligen koncentrerad till det icke kriminaliserade området. Avsikten med publiceringsreglerna är att minimera lagliga men onödigt kränkande eller stötande uppgifter om enskilda i massmedierna. Just därför att ett antal pressetiska riktlinjer – det handlar inte om regler i juridikens mening – har formulerats och tillämpats hyggligt väl i praktiken har lagstiftaren avstått från en mer långtgående kriminalisering.

Om åklagare och domstolar börjar blanda samman de pressetiska och de juridiska regelverken, om de börjar åberopa pressetiska övertramp som stöd i bevisning om brott, då försvinner hela poängen med en hedersdomstol som ska värna pressetiska ideal. Blir de pressetiska riktlinjerna något en åklagare kan ta till när han/hon vill få en ansvarig utgivare dömd men inte finner tillräckligt stöd för sina resonemang i lag eller andra rättskällor gör den självsanerande verksamheten ingen nytta – bara skada.

I ett sådant läge finns det bara en sak att göra: avskaffa ”spelreglerna” och därmed hela det pressetiska systemet. Vid pressetiska övertramp – sådana kommer alltid att förekomma – finns sedan ingen självsanerande mekanism som kan hantera problemet. Det finns inget alternativ till en juridisk lösning, d v s till inskränkningar i yttrandefriheten.

Anders R Olsson

Kommentera artikeln


Dela sidan:
Skriv ut:


Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.