”Fallet med den återskapade mobilfilmen visar att fler advokater borde göra egna förundersökningar”
DEBATT – av William ”Billy” Butt
Nyligen dömdes två tonårspojkar för våldtäkt men friades efter resning i Högsta Domstolen. Ny teknisk bevisning i form av en tidigare raderad film i en mobiltelefon – som efter misslyckade försök från Statens Kriminaltekniska laboratoriet (SKL) – återskapades av ett privat företag efter ett dramatiskt initiativ av tonåringarnas advokat Björn Hurtig.
Filmen avslöjade att de unga kvinnorna som legat bakom anmälningar hade ljugit. Frågan som nu uppkommer är huruvida detta påverkar vårt förtroende för rättsväsendets förmåga att utföra rättssäkra förundersökningar när det gäller sexualbrottmål? Är detta bara ett enskilt fall eller är detta toppen av ett okänt isberg? Hur det än förhåller sig så sätter fallet fokus på behovet av oberoende förundersökningar.
Under de senaste 20 åren har jag granskat väldigt många sexmål och upptäckt att problemen kring dessa inte bara handlar om oskyldigt dömda män som jag trodde från början – utan också om våldtäktsoffer som inte har fått upprättelse. Alltför många skyldiga våldtäktsmän hade friats under samma typ av rättsosäkra omständigheter som också orsakade att en del oskyldiga män dömdes.
I de flesta fall har det handlat om ungefär samma typ av brister som de som rättsväsendet nu har demonstrerat i det aktuella fallet – det vill säga att förundersökningarna inte alltid har tillgodosett båda parternas totala rättssäkerhet enligt Europakonventionen.
Dessa två unga män hävdade bestämt gång på gång på gång att bildbevis fanns i deras beslagtagna mobiltelefoner – bara det kunde återskapas. Rättsväsendet har i detta fall onekligen bevisat att man har saknat förmåga att ge tonåringarna den totala rättssäkerhet som de har haft rätt till. Detta i och med att SKL misslyckades med återskapa filmen, någonting som visade sig vara en ganska enkel match för ett privatföretag med samma tekniska förutsättningar som SKL.
Fallet visar också att SKL åtnjuter ett orubbat högt förtroende hos polis, åklagare och i synnerhet hos domstolarna. Och så ska det vara men är det inte dags för en debatt om möjligheterna för försvarsadvokaterna att utmana SKL:s framtagning av bevis utifrån det som har skett i detta fall.
I vissa andra länder gör försvarsadvokater egna förundersökningar med hjälp av bland annat privatdetektiver m.m. Ofta bemöts statens tekniska bevis med oberoende teknisk bevisning som ibland ger domstolarna helt andra hypoteser att pröva än de enkelriktade hypoteser som åklagarna ibland driver.
Vi har sett detta i flera resningsfall. Ett av dem var fallet med den morddömde Joy Rahman som friades efter att Högsta Domstolen beviljade resning på grund av bland annat ny oberoende teknisk bevisning med vilket man utmanade SKL:s tidigare bevis. Det var inte riksåklagaren som tog fram det beviset! Hjältarna i det fallet var journalisten Dick Sundevall och advokaten Peter Althin som pulveriserade åtalet i Rahmans nya rättegång med hjälp av de nya tekniska bevisen. Om Sundevall och Althin inte hade utfört en egen förundersökning råder det ingen som helst tvekan om att Joy Rahman hade suttit i fängelse oskyldigt dömd i flera år till.
Men denna typ av initiativ är ovanligt i Sverige. Här tvingas den offentlige försvararen att finna sig i det material som åklagaren har sammanställt. Advokaterna, vars blygsamma arvoden inte ger möjlighet att utmana statsapparaten, blir tvungna att bygga sina försvar utifrån motpartens förundersökningsmaterial. Detta skulle aldrig accepteras i någon annan bransch!
I det aktuella fallet förväntades försvaret acceptera SKL:s besked att det inte gick att återskapa filmen. Men för den envise advokaten Björn Hurtig gällde det att till varje pris få filmen återskapad och när staten inte klarade av detta tog Hurtig saken i egna händer på ett sätt som onekligen blev minst sagt en seger för rättssäkerheten.
Det kan argumenteras att eventuella egna förundersökningar från advokaternas sida skulle skapa obalans när det gäller principen om allas likhet inför lagen. Rika klienter skulle kunna bekosta egna förundersökningar medan fattiga klienter skulle sakna samma möjligheter. Men har inte dagens system stor obalans i och med att den ensamma försvararens arbete skuggas av hela den mäktiga statsapparat som motparten förfogar över?
Rättssäkerheten ska inte ha någon prislapp och just därför bör debatten omfatta eventuella möjligheter för försvarsadvokater att få särskilda ekonomiska bidrag för att kunna finansiera egna förundersökningar. Man skulle kunna ha ett system där försvarsadvokater ansöker om bidrag för att exempelvis kunna vända sig till ett kommersiellt företag som Björn Hurtig gjorde med sina klienters mobiltelefoner.
Så länge försvarsadvokaterna tvingas acceptera statens material såsom Björn Hurtig blev näst intill tvingad att göra i det aktuella fallet och så länge de av tradition tvingas att driva sina försvar utifrån statens ofta enkelriktade grundmaterial så riskerar vi att se fler felaktiga domar i Sverige. Dock kan andra advokater som följer den trend som Björn Hurtig har sparkat i gång bidra till en märkbart ökad rättssäkerhet för den enskilde. Är det så fel att eftersträva detta?
