I de flesta rättsordningar anser man att mycket allvarligt psykiskt sjuka personer – liksom små barn – inte kan begå brott över huvud taget. Dessa rättsordningar har ett krav på tillräknelighet. Bakom denna lösning ligger tanken att den som inte har haft möjlighet att rätta sig efter lagen (p.g.a. exempelvis en allvarlig psykisk sjukdom) inte heller bör hållas straffrättsligt ansvarig för sina handlingar.
I Sverige kan dock allvarligt psykiskt sjuka människor (liksom små barn) begå brott. Det sägs ibland att det bara är Sverige, Grönland och vissa delstater i USA som har denna ordning. I Sverige kan alltså en allvarligt psykiskt störd person visserligen begå brott, men han har hittills inte kunnat dömas till fängelse på grund av det s.k. fängelseförbudet i brottsbalken (BrB 30:6).
Fängelseförbudet har kunnat leda till konsekvenser som många anser upprörande, vilket belysts i diskussionen kring Flink- och Rödebymålen. Den person som begått ett brott under (icke självförvållad) påverkan av en allvarlig psykisk störning som bara var tillfällig kan nämligen vare sig dömas till fängelse – eftersom fängelseförbudet slår till – eller till rättspsykiatrisk vård, eftersom han inte längre är allvarligt psykiskt störd. Vidare kan den som har ett begränsat vårdbehov ”komma undan” med en kort tids vård i stället för en längre tids fängelsestraff. (Det omvända gäller förvisso också: den som döms till rättspsykiatrisk vård kan komma att vara frihetsberövad under längre tid än om han dömts till fängelse.)
På uppdrag av den förra regeringen fick nuvarande riksåklagaren Anders Perklev i uppdrag att göra en översyn av ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare i vissa
fall. Det är hans PM som ligger till grund för den nu aktuella lagändringen.
I korthet innebär ändringen av BrB 30:6 att det fr.o.m. 1 juli 2008 bara är en utgångspunkt att den som var allvarligt psykiskt störd när han begick brottet inte ska dömas till fängelse. För att välja fängelse som påföljd krävs det synnerliga skäl. Sådana skäl kan vara att det är fråga om ett mycket allvarligt brott (med ett straffvärde om fyra år eller mer), att gärningsmannen saknar eller har ett begränsat behov av psykiatrisk vård eller att han själv har orsakat sitt tillstånd genom t.ex. alkohol eller droger. – Fängelse-förbudet finns dock kvar för de personer som saknat förmåga att inse innebörden av sitt handlande eftersom de, med ett uttryck hämtat från motiven, ”befunnit sig i en annan verklighet”. – I den lag varigenom BrB 30:6 ändras sägs uttryckligen att lagändringen inte gäller retroaktivt. Med andra ord kommer denna inte att påverka Rödebymålet som ju överklagats till hovrätten.
De som försvarar den aktuella lagändring har pekat på att vad som kan uppfattas som en ”lucka” i lagstiftningen nu täpps till. Vidare understryker de att det bara blir i undantagsfall som allvarligt psykiskt sjuka gärningsmän kommer att dömas till fängelse samt att ett absolut fängelseförbud finns kvar för vissa personer. Motståndarna till förslaget hävdar att det är inkonsekvent med hänsyn till grundläggande straffrättsliga principer och att symbolvärdet av att kunna döma till fängelse i vissa massmedialt uppmärksammade fall prioriteras framför den enskildes behov av vård.
Hur man ska se på allvarligt psykiskt störda lagöverträdare är en intressant och ”het” straffrättsideologisk fråga. Denna lagändring sätter nog inte punkt för diskussionen härom. Vid en debatt anordnad av Internationella juristkommissionen den 3 juni i år sade Henrik von Sydow, moderaternas rättspolitiske talesman, att det inte är uteslutet att ett tillräknelighetsrekvisit i någon form kan komma att införas i svensk rätt i framtiden.
Text: Mikael Pauli
