Händelserna i Rödeby i Karlskrona kommun i början av oktober 2007 har ägnats åtskilligt utrymme i massmedia. Vad som i stora drag skedde är väl allmänt känt vid det här laget: Den 6 oktober 2007 gick 5 ungdomar in på gårdsplanen på en familjs fastighet i Rödeby. Familjen hade under en längre tid varit utsatta för trakasserier och den 50-årige fadern i familjen sköt två av ungdomarna med ett hagelgevär. En av dem avled medan den andre pojken, nu 17 år gammal, fick allvarliga skottskador. Dagen innan hade en 25-årig bekant till familjen bett 17-åringen att upphöra med trakasserierna av familjen och i samband med det bl.a. utdelat ett slag mot 17-åringen.
Detta händelseförlopp har gett upphov till först och främst den mycket omskriva rättegången mot den 50-årige familjefadern. Han åtalades i början av januari för mord och försök till mord. Dessutom har de fem ungdomar som den aktuella natten trängde in på familjens tomt åtalats för hemfridsbrott. I det här ungdomsmålet finns dessutom bl.a. två åtal mot 17-åringen för olaga hot mot modern respektive mot sonen i familjen. I en tredje separat rättegång (där åtal väcktes tre dagar efter åtalet mot ungdomarna) åtalades den 25-årige mannen för misshandel av 17-åringen.
Hur kommer det då sig att dessa sammanlänkade händelser har behandlats i tre olika rättegångar vid Blekinge tingsrätt? Enligt rättegångsbalken är det visserligen tillåtet att inom ramen för en och samma rättegång handlägga åtal mot olika personer för olika brott om det är till ”gagn” för utredningen. Här var tingsrätten dock tvungen att behandla målen i separata rättegångar. 50-åringen åtalades ju mer än en månad innan åtal väcktes mot ungdomarna. Huvudförhandling i mål där den tilltalade är häktad måste hållas inom en vecka från det att åtal väcks. Med andra ord fanns det här helt enkelt ingen möjlighet att kumulera (slå ihop) målen. Även bortsett från denna ”kronologiska” förklaring skulle det nog inte varit lämpligt att handlägga målen tillsammans.
För det första eftersom vissa speciella processuella regler gäller för åtalade ungdomar (enligt lagen om unga lagöveträdare).
För det andra eftersom målet mot 50-åringen redan i sig är så komplext att det inte bör ”tyngas” med åtal mot andra personer. Möjligen kan det också anses vara lämpligt att det är olika domare som dömer i de olika målen för att förekomma misstankar om förutfattade meningar hos rätten.
I förra veckan dömdes så den 25-årige mannen för misshandel av 17-åringen. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn. Det verkar för närvarande inte finnas någon uppgift om att någon av parterna i det målet kommer att överklaga domen.
Huvudförhandlingen mot ungdomarna avseende bl.a. hemfridsbrott avslutades i fredags. Enligt lagen om unga lagöverträdare ska domar i mål där ungdomar är åtalade avkunnas muntligen direkt efter avslutad huvudförhandling, om det inte finns synnerliga hinder mot det. Tingsrättens dom kommer dock först om två veckor (den 25 april). Med hänsyn till att det här rört sig om flera åtalade ungdomar i ett medialt mycket uppmärksammat mål med kanske vissa svåra bevis- och påföljdsfrågor var det väntat och begripligt att tingrätten valde att avvakta med domen. En intressant fråga här är vilken påföljd 17-åringen får vid en fällande dom. Enligt brottsbalken kan det faktum att gärningsmannen drabbats av en allvarlig kroppsskada påverka straffmätningen i mildrande riktning samt även, i undantagsfall, leda till påföljdseftergift.
Den juridiskt sett mest intressanta av ”Rödebyrättegångarna” är dock målet som rör åtalet mot 50-åringen. Den rättspsykiatriska undersökningen (RPU:n) visade ju att han vid gärningstillfället – men inte vid undersökningen – led av en allvarlig psykisk störning. Eftersom detta är en speciell situation har tingsrätten begärt att få en ”second opinion” av Socialstyrelsens rättsliga råd med dess medicinska experter innan rättegången avslutas.
I vart fall tre stycken knepiga frågor kan tänkas uppkomma framöver i anledning av utredningen om 50-åringens psykiska hälsa:
– Vad gör tingsrätten om Socialstyrelsens rättsliga råd kommer till en annan slutsats än den som finns i den rättspsykiatriska undersökningen?
– Kan den eventuella psykiska störningen påverka domstolens bedömning när det gäller 50-åringens uppsåt?
– Vilken påföljd ska väljas om utredningen visar att han var allvarligt psykisk störd vid gärningstillfället men inte är det nu?
Om vi börjar med den sistnämnda frågan är det så att om en gärningsman var allvarligt psykiskt störd när han begick en gärning aktualiseras det s.k. fängelseförbudet i brottsbalken. Då ska gärningsmannen, om han fortfarande lider av en allvarlig psykisk störning, dömas till rättspsykiatrisk vård (om böter inte räcker som påföljd). Men problem uppstår om gärningsmannen har tillfrisknat före rättegången. Om lagen tillämpades ”strikt” skulle gärningsmannen då inte kunna dömas till vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård.
Ett liknande dilemma ställdes Högsta domstolen inför i det s.k. Flink-målet (NJA 1995 s. 48) Med en viss förenkling kan sägas att HD där slog fast att fängelseförbudet inte skulle tillämpas då den allvarliga psykiska störningen var av kortvarig karaktär och hade utlösts av självförvållad berusning. Flink kunde därför dömas till (livstids) fängelse för mord och försök till mord. I ett senare rättsfall från 2001 (NJA 2001 s. 899) har HD understrukit att Flink vid ett par tillfällen innan han begick de åtalade gärningarna hade uppvisat kraftiga alkoholreaktioner med våldsinslag. I 2001 års fall var det utrett att den tilltalade gjort sig skyldig till bl.a. grov våldtäkt och grov misshandel under ett alkoholbetingat psykotiskt tillstånd, som var att anse som en allvarlig psykisk störning. Till skillnad mot Flink hade mannen dock inte tidigare hamnat i liknande tillstånd då han druckit alkohol. Därför kunde han enligt HD inte dömas till vare sig fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Påföljden blev i stället skyddstillsyn med särskild föreskrift om psykiatrisk behandling. – I Rödeby-målet verkar det vara utrett att 50-åringen hade druckit alkohol då han sköt ungdomarna, men det återstår att se hur rätten kommer att tillämpa dessa HD-avgöranden.
Emellertid är det inte säkert att tingsrätten ställs inför ovanstående dilemma. För det första måste domstolen dessförinnan konstatera att det faktiskt fanns ett uppsåt att döda ungdomarna. Det är nämligen möjligt att en allvarlig psykisk störning s.a.s. kan ”spilla över” på uppsåtsbedömningen. Att en allvarligt psykiskt störd person befinns ha handlat utan uppsåt just på grund av sin störning är dock mycket ovanligt. – För det andra är det ju inte säkert att domstolen kommer till slutsatsen att 50-åringen var allvarligt psykiskt störd vid gärningstillfället. I denna sin bedömning är domstolen visserligen inte i strikt juridisk mening bunden av läkarutlåtandena rörande den tilltalades psykiska hälsa. Men det faller sig såklart naturligt att dessa i de allra flesta fall kommer att vara direkt avgörande för domstolens bedömning. Det uppstår dock en intressant situation om Socialstyrelsens rättsliga råd kommer till en annan slutsats än den som presenterades i RPU:n.
I målet rörande mordet på Anna Lindh (NJA 2004 s. 702) konstaterade HD att domstolarna måste väga och själv värdera den eventuellt motstridiga utredning som finns angående den tilltalades psykiska hälsa, men att ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd normalt sett väger tyngre än en RPU. Vidare sade HD beträffande beviskravet att det är ett slags överviktsprincip som här ska tillämpas. Domstolen ska med andra pröva om övervägande skäl talar för en allvarlig psykisk störning. Om utredningen som talar för att den tilltalade vid gärningstillfället led av en allvarlig psykisk störning väger precis lika tungt som utredningen som talar i motsatt riktning, ska domstolen tydligen utgå från att han inte led av en allvarlig psykisk störning. Då är det med andra ord fritt fram att döma till fängelse.
På eftermiddagen den 15 april har Socialstyrelsens rättsliga råd planerat att ha ett sammanträde där det ska besluta om innehållet i sitt yttrande. Ett par dagar därefter skickas yttrandet över till tingsrätten. Möjligen kan vi redan då få en antydan om vilka slutsatser domstolen kommer att landa i.
