– Att på detta sätt tillmäta återfallet ”upprepad” betydelse måste anses stå i strid med tanken på proportionalitet och ekvivalens och innebär endast att systemet kommer att framstå som otydligt och svårbegripligt, skriver experterna.
Straffnivåutredningen fick våren 2007 bland annat i uppdrag att föreslå förändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en straffmätning som markerar en skärpt syn på allvarliga våldsbrott.
– Återfall i brott ska leda till strängare straff i följande två situationer; nämligen om den tilltalade tidigare vid upprepade tillfällen har dömts för likartad brottslighet respektive om brottet utgör återfall i särskilt allvarlig brottslighet och den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, skriver den särskilde utredaren Anders Perklev bland annat i det slutbetänkande som nu lämnats över till regeringen.
I dessa fall ska straffet alltid bli strängare – även om villkorligt medgiven frihet från ett tidigare fängelsestraff förklaras förverkad.
De två experter, straffrättsprocessorn Petter Asp och brottsmålsadvokaten Ghita Hadding-Wiberg, som deltagit i Straffnivåutredningen anser att de föreslagna ändringarna inte överensstämmer med det svenska rättssystemet:
– Vi kan inte ställa oss bakom utredningens överväganden angående återfall. Det fortfarande är oklart varför återfall skall tillåtas påverka straffmätningen i skärpande riktning, och i synnerhet hur man kan motivera en sådan återfallsskärpning i ett system som bygger på principerna om proportionalitet och ekvivalens, skriver de i ett särskilt yttrande.
Petter Asp och Ghita Hadding-Wiberg anser att det vore mer naturligt att söka minska utrymmet för att tillämpa den aktuella paragrafen och i stället överväga om det finns skäl att reformera reglerna om återfallets betydelse vid påföljdsvalet och som skäl för förverkande av villkorligt medgiven frihet.
– Det skulle till exempel kunna diskuteras om det inte skulle kunna finnas skäl att förlänga tiden för förverkande av villkorligt medgiven frihet och i gengäld ta bort eller minimera möjligheten till straffskärpning, skriver de i utredningen.
Med hänsyn till att återfallsskärpning enligt förslaget i princip ska ske utan hänsynstagande till om återfallet redan påverkat påföljdsvalet eller föranlett förverkande av villkorligt medgiven frihet finns det en uppenbar risk att återfallsskärpningen kommer att få ett mycket stort genomslag i enskilda fall, anser Petter Asp och Ghita Hadding-Wiberg.
– Även om utredningens förslag innehåller vissa begränsningar innebär de att betydelsen av den aktuella paragrafen ökar påtagligt i relation till gällande rätt, särskilt vad gäller allvarligare brottslighet. Vi menar därför att förslagen i denna del går i fel riktning.
Att på detta sätt tillmäta återfallet ”upprepad” betydelse måste anses stå i strid med tanken på proportionalitet och ekvivalens och innebär endast att systemet kommer att framstå som otydligt och svårbegripligt, skriver experterna.
– Det skulle möjligen kunna sägas att den valda lösningen ligger i linje med den allmänna opinionen. Här bör emellertid beaktas att tillgängliga vetenskapliga undersökningar visar att allmänheten har en betydligt mer nyanserad syn på straff än vad man i förstone kan tro, skriver Petter Asp.
Han menar att benägenheten att inta en repressiv hållning kan vara stor om man håller frågorna om straffskärpning på en generell nivå, men att den minskar betydligt om det handlar om att ta ställning till konkreta fall där man har utförlig information om gärningen, gärningsmannen och omständigheterna därikring.
– Vidare bör beaktas att vad som är tillräckligt strängt respektive lindrigt alltid kommer att vara relativt våra referensramar. Det är naturligt, och i grunden sunt, att man reagerar starkt på allvarliga brott, som ofta är mycket otäcka. Men dessa känslor bör inte ensamma läggas till grund för bedömningen av vart den allmänna repressionsnivån skall läggas, skriver Petter Asp.
Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.
Johanna Haddäng
