Claes Lernestedt, jur. dr., docent vid Örebro universitet skriver om aktuella ämnen inom straffrätten i artikelserien Blendow Lexnova Expertkommentarer. I juni månads expertkommentar i straffrätt analyserar han hur den så kallade Rödebydomen mottogs av bland annat media, allmänheten och i de politiska lägren. Artikeln publiceras på Dagens Juridik i ett exklusivt samarbete med Blendow Lexnova (www.lexnova.se).
Observera att artiklen skrevs och publicerades för första gången innan den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2008 gällande påföljder för psykiskt störda lagöveträdare trädde i kraft (prop. 2007/08:97). Därmed har den ”lucka” i lagen som komenteras i texten åtgärdats.
Rödebydomen, så här en stund efteråt
Det har nu gått ett tag sedan dom föll i Rödebymålet. Utgången i målet var givetvis intressant men minst lika intressant i vart fall ur de perspektiv jag här vill anlägga, var hur denna utgång mottogs i media, av allmänheten, i de politiska lägren och så vidare. Där får åsikterna sägas ha varierat en del. Den enda grupp som i sina offentliga uttalanden har uppvisat en åtminstone relativt stor samstämmighet har varit straffrättsvetenskaparna, som – generellt sett – accepterat och bedömt domen som rimlig. Om domstolen inte anser att den tilltalade faktiskt kunnat forma ett uppsåt, så kan ju givetvis inte heller den tilltalade fällas för uppsåtligt dödande (vilket var vad han stod åtalad för).
I just detta hänseende är Rödebyfallet trivialt. Vid läsning av domen framstår också rättens bedömning i dessa frågor som väl underbyggd. Slutsatsen att uppsåt saknades kan ju i visst specifikt fall vila på en mängd olika skäl. Att denna slutsats just i innevarande fall drogs främst mot bakgrund av den tilltalades psykiska tillstånd må vara något sällsynt, men det är ändå viktigt att framhålla att detta bara är ett slags information, bland många andra, på grundval av vilken rätten i visst specifikt fall kan komma fram till frånvaro av uppsåt.
Detta sagt om fallet är det intressant att notera, att de åsikter som främst kommit fram i media – där dels ”vanligt folk” beretts möjlighet att uttala sig i rätt hög utsträckning, dels media och politiker försökt att göra sig till uttolkare och förmedlare av åsikterna hos detta ”vanliga folk” – inte i någon större utsträckning har haft att göra med den fråga som till slut aktualiserades i målet, såsom utgången blev i tingsrätten. Debatten har i stället förts kring frågor som kunde ha aktualiserats om domstolen hade gjort andra bedömningar. Och det är nog också denna senare typ av frågor, och förhållningssättet till dem i debatten, som det kan vara viktigt att något ytterligare kommentera.
Exempelvis har åsikten rätt ofta hörts i kommentarerna till Rödebydomen, att vi snarast måste se till att få en ny lagstiftning rörande psykiskt störda lagöverträdare, så att den under senare tid så ofta diskuterade ”luckan i lagen” kan täppas till. Denna ”lucka” – som jag ser som en nödvändig och god konsekvens av ett acceptabelt straffrättssystem, inte någon brist – skulle då bestå i att när en person som i och för sig fälls för brott (1) vid gärningstillfället led av en djupgående psykisk störning, men (2) vid rättegångstillfället inte led av en sådan, kan dömas varken till fängelse (eftersom den var allvarligt psykiskt störd, varför klandervärdhet anses saknas, något som kommer till uttryck i lagens fängelseförbud för sådana fall) eller till tvångsvård (eftersom den inte längre var allvarligt psykiskt störd). ”Problemet” i relation till Rödeby var att den tilltalade där ju inte fälldes alls, varför denna diskussion över huvud taget inte aktualiserades. Den tilltalades psykiska tillstånd var i Rödeby givetvis centralt, men tekniskt sett fyllde det bara vad som kan kallas för en ”medelbar” funktion: det psykiska tillståndet bidrog till, eller kanske snarare medförde att uppsåtsrekvisitet inte ansågs vara uppfyllt, något som enligt vad jag sade strax ovan hade kunnat åstadkommas också av andra orsaker.
Ändå framställdes det emellanåt i debatten som att hade det funnits en annan lagstiftning rörande psykisk störning vid tidpunkten för gärningen i Rödeby, så hade (minsann) den tilltalade kunnat fällas. Knappast: den enda lagändring som skulle kunna åstadkomma någon skillnad i de fråga om de bedömningar som gjordes, med den situation som tingsrätten menade sig ha slagit fast i målet, vore om det i svensk rätt skulle återinföras ett så kallat tillräknelighetskrav för straffansvar. Skulle något sådant ske, och den tilltalade hade kvalat in i kategorin otillräkneliga, hade dock konsekvensen blivit att det inte ens hade kunnat prövas något straffrättsligt ansvar för det inträffade.
När då mer eller mindre otydliga påståenden eller insinuationer görs i termer av att ”med den nya lagstiftningen hade detta kunnat undvikas”, påminner det rätt mycket om de falska varudeklarationer som från politiskt håll emellanåt förekom i debatten innan de senaste ändringarna av sexualbrottslagstiftningen slutligen lyckades genomföras: även där sades det inte sällan, ofta i anledning av något uppmärksammat rättsfall (i fråga om sexualbrotten inte minst det så kallade Tumbamålet), mer eller mindre tydligt att ”med den nya lagstiftning som (just) vi vill ha skulle det fällas i ett sådant här mål”. När sådant sker från politiskt håll, och när det sker mot bättre vetande (vilket emellanåt lär vara fallet), medverkar den som uttalar sig uppsåtligen till att skada tilltron till straffrätten, i syfte att nå relativt kortsiktiga partipolitiska fördelar.
Diskussionen anknuten till psykiska tillstånd har upptagit det största mediala utrymmet i fråga om Rödeby. Jag vill något beröra ytterligare ett par frågor, vilka kunde må bra av lite mer uppmärksamhet. En första sådan: Invävd i den sympati som det är både lätt och rimligt att känna för den tilltalade – vars familj utsatts för trakasserier, mobbing och dylikt – finns till viss del en både grumlig och rätt farlig underström som behöver komma upp till ytan mer än vad som hittills skett. Den här underströmmen går ut på att när man trakasseras, och som ett slags kulmen uppsöks nattetid i sitt eget hem av ett helt gäng av trakasserande personer, så ska det (minsann) finnas en rätt att försvara sig med mycket långtgående medel, inklusive genom att skjuta och kanske till och med döda. Vissa har säkerligen tolkat utgången i Rödebymålet som att en sådan rätt åtminstone i någon bemärkelse bekräftades genom domen, något som skulle innebära att en inkräktare i det närmaste görs till en fredlös.
Det är förvisso sant att det enligt lagen finns en rätt till självförsvar – nödvärnsrätten i BrB 24:1 – men inte heller den kom ju att aktualiseras i målet: i och med att uppsåt ansågs saknas, lämnade domstolen också sådana frågor därhän. Sägas här bör dock ändå, att även om nödvärnsfrågor hade aktualiserats i målet så hade den tilltalade inte kunnat gå fri genom rättfärdigat nödvärn: vid den försvarlighetsbedömning (proportionalitetsbedömning) som då skulle ha ingått i en sådan prövning hade det med fullständig säkerhet ansetts uppenbart oförsvarligt att i aktuell situation använda ett gevär på det sätt som den tilltalade gjorde. Alltså: domen varken bör eller kan ses som ett moraliskt rättfärdigande av det som den tilltalade ”objektivt” gjorde när han sköt mot två av inkräktarna.
En annan och anknuten fråga, och en i och för sig mycket intressant sådan, är hur rätten skulle ha ställt sig till frågan om nödvärnsexcess. Enligt BrB 24:6 kan nämligen den som ”svårligen kunde besinna sig” i stället ursäktas från den i och för sig felaktiga (uppenbart oförsvarliga) gärningen. Här är givetvis möjligheterna att argumentera större: excessbedömningar rör den konkreta personen i den konkreta situationen, och med tanke på den både yttre och inre press som den tilltalade upplevde är det knappast uteslutet att excess hade kunnat verka ursäktande. Men inte heller denna fråga kom ju att aktualiseras i domen. Det viktigaste budskapet att föra fram i detta läge är ändå att domen inte på något sätt kan tas till intäkt för att där fanns en rätt för den tilltalade att på detta extrema sätt ”försvara” sitt hem, sin egendom och sin familj.
Det sista tema som jag något vill beröra knyter an till ”det viktigaste budskapet” strax ovan. Temat har att göra med retoriken i den offentliga sfären, främst rörande ”signalsändande”, delvis också rörande offers ”upprättelse”. En fråga som i dag återkommande och närmast slentrianmässigt riktas till både experter och medlemmar ur allmänheten när de skall avge en åsikt om visst avgörande är ”vilka signaler sänder denna dom till allmänheten?”. Denna typ av frågor är åtminstone på ett sätt berättigade: i dagens närmast absurt övermedialiserade samhälle, där straffrätt både i absoluta och relativa tal ges en mycket stor uppmärksamhet, kommer envar givetvis att ha svårt att undgå att ta till sig något slags ”budskap” i anledning av Rödebymålet. Problemet är då att åsikterna som ges i fråga om dessa signaler tenderar att vara, ur ett straffrättsligt perspektiv, (minst sagt) alltför svepande: det blir i hög grad kontraproduktivt för straffrättsordningen, vilken åtminstone i ganska stor utsträckning behöver allmänhetens gillande och förståelse, när det uttalas att signalen från Rödeby är exempelvis att ”det är okej” att skjuta en femtonåring, där ”det är okej” åsyftar att den tilltalade friades, oavsett, tycks det, på vilka grunder detta skedde.
Ett närliggande tema i retoriken har att göra med ”offrets upprättelse”. En vanlig åsikt tycks då vara, att för att ett offer skall få sådan upprättelse måste den tilltalade fällas (och ibland verkar det också som att offret menas ha närmast en rätt till sådan upprättelse, vilket ju måste få som konsekvens att offret närmast borde ha en rätt till att den tilltalade fälls). Jag själv, i min egenskap av straffrättsvetenskapare, kan inte riktigt tänka i sådana banor: jag intar vad som säkerligen kan uppfattas som en mer ”kall” och formalistisk hållning, och hävdar att intressena hos den som har blivit utsatt för något är tillgodosedda när den tilltalade prövas på ett adekvat sätt efter straffrättsordningens materiell- och processrättsliga regler. Hur sedan denna prövning utfaller – fällande eller friande och så vidare – bör vi vinnlägga oss om att generellt sett inte se på som så mycket påverkande huruvida offret har blivit ”upprättat” eller ej. Detta må låta hänsynslöst, men en straffrätt som påläggs ett krav på att alltid någon måste fällas, eftersom offret måste få sin upprättelse, en sådan straffrätt mår inte så bra.
Ett grundläggande problem i dag, när det handlar om straffrätt och befolkningen, är över huvud taget bristen på förmedling av god information. ”Skulden” till detta är delad. Å ena sidan har media alltmer strävat mot förenklade och säljande vinklingar i sin rapportering, gärna sådana vinklingar som syftar till att skapa missnöje hos ”vanligt folk”. Min egen uppfattning är att det i detta hänseende har skett en närmast häpnadsväckande förflackning under en relativt kort period av år. Å andra sidan kunde juristerna, såväl (exempelvis) domstolsjurister som straffrättsvetenskapare, göra betydligt större ansträngningar än i dag för att söka tillhandahålla adekvat information. I detta hänseende bör understrykas att Blekinge tingsrätt gick exemplariskt tillväga i Rödebymålet, något som inte alltid är fallet i fråga om domstolarnas umgänge med media.
Vi får säkerligen anledning att återkomma till Rödeby, när Hovrätten över Skåne och Blekinge så småningom tar sig an fallet. Man bör nog kunna utgå ifrån att den mediala bevakningen av fallet – och därmed också fortsatt diskussion – även då kommer att vara omfattande (såvida det inte förstås, i samma veva, skulle råka inträffa något annat som av media bedöms kunna intressera allmänheten mer).
Claes Lernestedt
