Anna Singer och Margareta Brattström, docenter vid juridiska institutionen, Uppsala universitet skriver om aktuella teman inom familjerätten i artikelserien Blendow Lexnova Expertkommentarer. I maj månads expertkommentar i familjerätt uppmärksammas några begränsningar av äktenskapsförordets innehåll samtidigt som registreringskravets funktion ifrågasätts. Artikeln publiceras på Dagens Juridik i ett exklusivt samarbete med Blendow Lexnova (www.lexnova.se).
Registrerade äktenskapsförord – falsk trygghet?
Varje år registreras omkring 10 000 äktenskapsförord. Sedan år 2000 har ungefär 100 000 äktenskapsförord registrerats. Äktenskapsförord är därmed ett ganska vanligt förekommande avtal. Men vad är det som egentligen regleras i avtalen? Många äktenskapsförord upprättas utan att makarna har konsulterat juridisk expertis, vilket medför att avtalen kan bli missvisande. Inte heller jurister har alltid full kunskap om vad ett äktenskapsförord innebär. För äktenskapsförord gäller särskilda formkrav. Avtalet ska vara skriftligt, undertecknat av makarna och registrerat hos domstol, ÄktB 7:3 st. 2. Kraven på viss form antas förebygga förhastade avtal och såväl kravet på skriftlighet som registrering säkrar bevisning om förekomsten av och innehållet i avtalet. Registreringen uppfattas säkerligen av makarna som en garanti för att avtalet verkligen gäller. Frågan är dock om inte registreringen ger en falsk trygghet. Av NJA 1997 s. 37 framgår nämligen att domstolen i ett registreringsärende inte ska pröva vilket resultat ett äktenskapsförord kan få, utan endast granska att de formella förutsättningarna är uppfyllda. Men för att ett äktenskapsförord ska bli giltigt krävs, utöver bestämd form, också att innehållet är av visst slag. Nedan uppmärksammas några begränsningar av äktenskapsförordets innehåll samtidigt som registreringskravets funktion ifrågasätts.
I ÄktB 7:3 st.1 stadgas att makar kan ”bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom ett nytt äktenskapsförord kan makarna förordna att egendomen skall vara giftorättsgods.” Äktenskapsförord kan således endast användas för att klassificera egendom som giftorättsgods eller enskild egendom. Klassificeringen får betydelse vid en bodelning mellan makarna; giftorättsgods men inte enskild egendom ingår i bodelningen.
Redan av lagtexten framgår att äktenskapsförord inte kan användas för att överföra äganderätt från den ena maken till den andra. Tidigare, före äktenskapsbalkens införande 1988, skulle gåvor mellan makar ske genom äktenskapsförord. Så är det inte längre. Ändå är det inte ovanligt att makar försöker reglera äganderättsfrågor genom äktenskapsförord. Registrerande domstol kontrollerar emellertid inte ägarförhållandena, inte ens när det kan ske på ett enkelt och tillförlitligt sätt, exempelvis för fastigheter. Följden är att äktenskapsförord kan registreras även om den make som i förordet anges inneha viss egendom som enskild egendom inte äger den. Man kanske kan tycka att makarna får skylla sig själva när det t.ex. i samband med utmätning visar sig att det registrerade äktenskapsförordet inte tillmäts något bevisvärde avseende makarnas äganderättsförhållanden. Situationen blir dock mer komplicerad när en av makarna åberopar de verkliga ägarförhållandena i samband med en äktenskapsskillnad. Resultatet av bodelningen blir i ett sådant fall ett annat än vad parterna kan antas ha varit överens om i samband med upprättandet av äktenskapsförordet.
Även i övrigt är makars möjligheter att bestämma innehållet i ett äktenskapsförord begränsade. Förordet kan, som nämnts, bara användas för att klassificera egendom som giftorättsgods eller enskild egendom. Innehållet måste vara ”statiskt”; en förändring kräver nytt äktenskapsförord. I NJA 1970 s. 320 nekades makarna registrering av ett förord som var tidsbegränsat samt innehöll ett villkor om successiv utbyggnad av giftorätten. Det anses inte heller möjligt att avtala om att viss egendom ska vara enskild egendom om bodelning ska förrättas med anledning av skilsmässa men giftorättsgods vid dödsfall eller att viss kvotdel av en makes egendom ska vara enskild egendom. Som motiv till att makar inte har full avtalsfrihet när det gäller äktenskapsförords innehåll brukar anföras att man på så sätt minskar den osäkerhet som skulle kunna bli följden av obegränsade avtalsmöjligheter. Begränsningarna avseende avtalsinnehållet förebygger dessutom komplikationer vid tillämpning av t.ex. reglerna om rådighetsbegränsningar i ÄktB 10:5-9 och vederlag i ÄktB 11:4.
Eftersom ett äktenskapsförord reglerar vilken egendom som ska hållas utanför eller ingå i en bodelning måste det tydligt preciseras vilken egendom som avses, jfr lagtextcitatet ovan och RH 1985:95. Trots att denna formella förutsättning kan förefalla vara enkel att kontrollera är det inte ovanligt att äktenskapsförord registreras utan att det klart framgår vilken egendom som gjorts till enskild egendom. I ett examensarbete vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet höstterminen 2006 granskade Kajsa Walleng innehållet i samtliga äktenskapsförord som inkom till äktenskapsregistret under en tvåveckorsperiod från landets tingsrätter. Granskningen av de registrerade äktenskapsförorden visade att giltigheten kunde ifrågasättas i 27 % av fallen. Ogiltigheten hade i de flesta fall sin grund i att omfattningen av vad som ska vara enskild egendom inte klart definierats samt att en make getts möjlighet att ensidigt påverka storleken på sin enskilda egendom. Vanligt förekommande uttryck i de registrerade äktenskapsförord var ”de aktier jag äger eller i framtiden kan komma att förvärva ska vara enskild egendom”, ” vid var tid innehavda aktier ska vara enskild egendom” samt ”behållning på konto xx ska vara enskild egendom”. Oavsett registrering är villkor av nämnda slag ogiltiga!
Att äktenskapsförord registreras utan att den egendom som ska vara enskild är klart definierad medför en rättsosäkerhet för båda makarna. Om makarna tror sig vara bundna av ett sådant äktenskapsförord riskerar en av dem att missgynnas på ett otillbörligt sätt. Ett exempel kan vara om det visar sig att ena maken strax före ansökan om äktenskapsskillnad placerat alla sina tillgångar på ett bankkonto som enligt förordet ska utgöra enskild egendom. Även den make som tror sig ha rätt att ensidigt påverka storleken på sin enskilda egendom kan drabbas när det visar sig inte vara möjligt att med rättslig verkan ingå avtal med ett sådant innehåll.
Äktenskapsförord är vanligt förekommande. De påverkar utfallet av en bodelning och har därför stor ekonomisk betydelse för berörda parter. När avtalet ingås vet inte makarna när det ska användas och om det kommer ske i samband med en skilsmässa eller ett dödsfall. Trots detta ingår många makar äktenskapsförord utan hjälp av juridisk sakkunskap, ofta genom att använda olika blanketter som bl.a. kan laddas ned från nätet. Med tanke på dagens variation i familjekonstellationer är det angeläget att makar ges möjlighet att på egen hand åstadkomma en egendomsordning som passar just dem. Samtidigt kan man inte bortse ifrån att ett äktenskapsförord har ingripande rättsverkningar för de berörda parterna. Mot den bakgrunden kan frågan ställas om tingsrättens granskning i samband med registrering av äktenskapsförord borde göras mer ingående. Ska tingsrätten exempelvis åläggas att, innan ett äktenskapsförord registreras, förvissa sig om att den make som enligt ett villkor i förordet ska inneha viss egendom som enskild också är egendomens ägare? Enligt vår mening vore ett sådant krav inte motiverat. Främst för att ägarförhållandena många gånger är svåra att utreda för andra än makarna. Dessutom framgår det klart av lagen vad som kan göras till enskild egendom. Ett rimligt krav är att den som upprättar och undertecknar ett avtal också har insikt om vad det innebär.
Men det finns andra komponenter i äktenskapsförordet som faktiskt kan granskas av tingsrätten utan större besvär. Att identifiera äktenskapsförord där den egendom som ska vara enskild inte är klart definierad är inte svårt, möjligen krävs viss utbildning av domstolspersonal. En annan brist i nuvarande ordning är att det enligt gällande praxis inte finns grund att neka registrering när ett förord är svårtolkat eller oklart, jfr RH 1992:49. Om tingsrätten fick i uppgift att utföra en mer ingående granskning, eller i vart fall nekade registrering i de fall där så redan kan ske, skulle förutsebarheten och rättssäkerheten öka för makar med äktenskapsförord.
Anna Singer och Margareta Brattström
