En tysk medborgare bodde i sex år i Belgien där hon fick två barn. Efter att familjen flyttat tillbaka till Tyskland nekades kvinnan att tillgodogöra sig tiden för vård av barn som skett i Belgien då hon ansökte om ålderspension.
Efter att kvinnan överklagat beslutet hänsköt den nationella domstolen frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell bestämmelse där perioder för vård av barn i utlandet endast jämställs med sådan period i hemlandet om föräldern varit anställd eller egenföretagare i utlandet.
EU-domstolen menar att Tyskland inte visat att den nationella lagstiftningen kan motiveras av objektiva överväganden eller står i proportion till några legitima mål. Domstolen menar att bestämmelsen därför strider mot fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt.
När en myndighet beviljar ålderspension ska de därför ta hänsyn till perioder för vård av barn som fullgjorts i en annan medlemsstat, även om sökanden inte arbetat i den andra medlemsstaten.
