Två belgiska bolag lät uppföra byggnader i vilka de bedrev sina verksamheter. Byggnaderna användes samtidigt som bostad för bolagets företagsledning med familj, utan att det betalades någon hyra för detta. Bolagen drog i sina momsdeklarationer av hela kostnaden för att uppföra byggnaden. Den belgiska skattemyndigheten ansåg dock, på grund av hur byggnaderna användes, att kostnaderna enbart delvis fick dras av.
Med anledning av detta ställde belgisk domstol bland annat frågan till EU-domstolen om huruvida artiklarna 6.2 första stycket a och 13 B i sjätte mervärdesskattedirektivet skulle tolkas så att de utgjorde ett hinder mot att en del av en byggnad som tillhör en juridisk person, och som ställs till förfogande för företagsledaren för privat bruk utan att det betalas någon hyra i pengar för detta, betraktas som hyra av fast egendom för vilken mervärdesskatt inte ska betalas. Domstolen undrade om den omständigheten att detta förfogande enligt nationell rätt skulle betraktas som en naturaförmån till följd av ställning eller anställningsavtal hade någon betydelse i sammanhanget.
EU-domstolen anför nu att artiklarna utgör hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver att det ska anses utgöra ett tillhandahållande av tjänster, som är undantaget från momsplikt, att en juridisk persons personal för privat bruk använder en del av en byggnad som har uppförts av den juridiska personen, trots att kännetecknen för uthyrning av fast egendom saknas.
Kännetecknande för en hyra är enligt domstolen att ägaren till en byggnad har rätt att, mot hyra och för en tid som överenskommits, ge hyresgästen rätt att ta egendomen i besittning och utesluta andra från den. Vad särskilt avser villkoret på att hyra ska ha betalats konstateras att avsaknaden av sådan betalning inte kan kompenseras av att användandet betraktas som en kvantifierbar naturaförmån och därmed som en del av den lön som användaren har avstått som motprestation för att få bo i byggnaden.
Mot bakgrund av bland annat detta besvarar EU-domstolen därför frågan jakande. Den omständigheten att den nationella lagstiftningen betraktar upplåtandet som en naturaförmån som företagsledaren får till följd av sin ställning eller sitt anställningsavtal saknar således betydelse.
