I december 2010 begärde Haparanda tingsrätt ett förhandsavgörande från EU-domstolen om principen ”ne bis in idem” – förbud mot dubbelbestraffning.
En fiskare från Kalix hade påförts skattetillägg och därför begärt att åtalet för skattebrott skulle avvisas av tingsrätten.
Tingsrätten konstaterade att såväl EU-stadgan som Europakonventionen innehåller förbud mot dubbelbestraffning och undrade om Högsta domstolens uppmärksammande tolkning från mars 2010 även var förenlig med EU-stadgan.
Tingsrätten ville ha svar på fem frågor.
Bland annat ville man ha svar på om kravet på ”klart stöd” för åsidosättande av nationella bestämmelser är ett sådant villkor som är förenligt med EU-rätten.
Man ville veta om ”ett upptagande till prövning av ett åtal om skattebrott omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och artikel 50 i EU-stadgan, när den åtalade tidigare påförts en i ett administrativt förfarande bestämd ekonomisk påföljd (skattetillägg) i anledning av samma oriktiga uppgiftslämnande”.
I juni 2012 yttrade EU-domstolens generaladvokat att EU-stadgan inte utgjorde hinder från att tillåta straffrättsliga förfaranden vid domstol för samma gärning som redan lett till en administrativ sanktion. Det påtalades dock att den tidigare sanktionen måste beaktas i syfte att lindra påföljden i brottmålet.
EU-domstolen kommer nu inledningsvis fram till att EU-stadgan och dess förbud mot dubbelbestraffning är tillämpliga i målet. Därefter slår EU-domstolen fast att principen om förbud mot dubbelbestraffning inte hindrar en medlemsstat från att, för samma gärning som den nu aktuella, tillämpa en kombination av skatterättsliga och straffrättsliga sanktioner.
Domstolen skriver dock att det är först när ett skattetillägg har straffrättslig karaktär och det vunnit laga kraft som principen om förbud mot dubbelbestraffning i artikel 50 hindrar att en och samma person lagförs för samma gärning.
Domstolen förklarar sedan vad som avgör om ett skattetillägg har straffrättslig karaktär. Det första kriteriet är den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, det andra kriteriet är överträdelsens art och det tredje kriteriet är arten av och strängheten i den sanktion som kan åläggas. Det är de nationella domstolarna som ska avgöra om kombinationen uppfyller kriterierna.
I frågan om ”klart stöd” finner EU-domstolen att unionsrätten innebär hinder mot att oförenligheten ska ha klart stöd eftersom det förvägrar den nationella domstolen möjligheten att göra en fullständig bedömning. Domstolen påpekar även att unionsrätten inte reglerar förhållandet mellan Europakonventionen och medlemsstaternas rättsordningar och att den inte heller fastställer vilka slutsatser en nationell domstol ska dra när en nationell bestämmelse är oförenlig med de rättigheter som garanteras i konventionen.
