Det var Högsta förvaltningsdomstolen i Finland som hade vilandeförklarat ett mål i avvaktan på EU-domstolens avgörande i frågan. Parter i målet var en man som hade skadat sig i arbetet vid 38 års ålder och social- och hälsovårdsministeriet i Finland.
Försäkringsdomstolen hade beslutat ett mannen, enligt schablon, skulle få 4 197,98 euro i menersättning. Mannen överklagade dock och hävdade att det engångsbelopp som betalats ut borde beräknas på grundval av samma kriterier som tillämpas för kvinnor. Han överklagande ogillades dock.
I en skrivelse till ministeriet gjorde mannen gällande att beräkningen stred mot de unionsrättsliga bestämmelserna om likabehandling av kvinnor och män. Han begärde därför att han skulle tillerkännas ett belopp på 278,89 euro jämte dröjsmålsränta vilket utgjorde skillnaden mellan det belopp som han hade fått och det belopp som skulle ha utbetalats till en kvinna i samma ålder i en i övrigt jämförbar situation.
Ministeriet avslog mannens begäran och han inledde då en process vid Helsingfors förvaltningsdomstol – som dock avvisade hans överklagande med hänvisning till att domstolen ansåg sig sakna behörighet.
Mannen överklagade beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen som upphävde underrättens avgörande och konstaterade att det var oklart huruvida de unionsrättsliga bestämmelserna om likabehandling av kvinnor och män – särskilt artikel 4.1 i direktiv 79/7 – utgör hinder för en nationell lagstiftning ”enligt vilken en i lag föreskriven social förmån som betalas ut på grund av olycksfall i arbetet varierar till följd av försäkringstekniska faktorer som är avhängiga av om mottagaren är kvinna eller man”.
Domstolen begärde ett förhandsavgörande av EU-domstolen om hur direktivet om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skulle tolkas.
EU-domstolen skriver i sin dom:
”Den finländska regeringen har preciserat att den könsbaserade åtskillnaden är nödvändig för att kvinnor inte ska förfördelas i förhållande till män. Kvinnor har nämligen en statistiskt större förväntad medellivslängd än män varför den schablonersättning som är avsedd att täcka liden skada under den skadade personens återstående levnad bör vara högre för kvinnor än för män.”
”I detta hänseende ska det i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 29 i sitt förslag till avgörande, påpekas att en sådan argumentation på sin höjd kan motivera den ojämlika behandlingen av kvinnor och män vid beviljandet av en sådan ersättning som den i det nationella målet. Den gör det emellertid inte möjligt att förneka att det faktiskt föreligger en ojämlik behandling till följd av tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt, då bestämmelserna leder till att olika ersättningsbelopp utbetalas under identiska förhållanden, något som också den finländska regeringen har tillstått under förhandlingen.”
Domstolen konstaterar därmed att bestämmelserna i den ordning för olycksfallsförsäkring som fallet gäller medför en ojämlik behandling som kan innebära en diskriminering i strid med artikel 4.1 i direktiv 79/7 – någonting som enligt EU-domstolen inte kan motiveras.
EU-domstolen skriver sammanfattningsvis:
”Artikel 4.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet ska tolkas så, att den utgör hinder för att, med stöd av nationella rättsregler, vid beräkningen av en lagstadgad social förmån som betalas ut med anledning av ett olycksfall i arbetet tillämpa en försäkringsteknisk faktor avseende olika förväntad livslängd för kvinnor och män, när tillämpningen av en sådan faktor medför att en man erhåller en lägre engångsersättning än en kvinna i samma ålder som befinner sig i en motsvarande situation.”
Det är upp till den hänskjutande domstolen att bedöma dels huruvida villkoren för att medlemsstaten ska ådra sig skadeståndsansvar är uppfyllda, dels huruvida den nationella lagstiftningen utgör en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten uttalar EU-domstolen.
Foto: TT
