EU-domstolen slår fast att en bestämmelse i utlänningslagen om avvisning av tredjelandsmedborgare strider mot unionsrätten.
Om personen har uppehållstillstånd i en annan medlemsstat måste denne i princip ges möjlighet att självmant bege sig dit innan något avvisningsbeslut fattas, vilket inte är fallet i dag.
Polismyndigheten beslutade mars 2022 att avvisa en tredjelandsmedborgare från Sverige och förenade detta med ett treårigt inreseförbud. Mannen hade varken uppehålls- eller arbetstillstånd i Sverige men kunde däremot uppvisa ett kroatiskt uppehållstillståndskort. Han gavs inte möjlighet att självmant bege sig till Kroatien, utan avvisades alltså.
Migrationsverket avslog mannens överklagande. Migrationsdomstolen i Göteborg ansåg att rättsläget var oklart och beslutade därför att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.
Ska få bege sig till den sistnämnda medlemsstaten
Domstolen ville sammantaget veta om 8 kap. 6 a § 5 utlänningslagen är förenlig med direktiv 2008/115. I den svenska bestämmelsen föreskrivs nämligen ett undantag som inte återfinns i den relevanta i artikel 6.2 i direktivet. Enligt det svenska undantaget får myndigheten fatta beslut om tredjelandsmedborgarens återvändande till en annan medlemsstat om det är sannolikt att hen inte självmant kommer att bege sig dit.
EU-domstolen konstaterar att det följer av artikel 6.2 i direktivet att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat, men som har giltigt uppehållstillstånd i en annan medlemsstat, ska ges möjlighet att bege sig till den sistnämnda medlemsstaten. Om det krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet får dock beslut om omedelbar återvandring fattas.
Det framgår av artikel 4.3 i direktivet att medlemsstaterna får föreskriva förmånligare bestämmelser för tredjelandsmedborgare i detta avseende. Det finns dock inget utrymme för att anta strängare regler än vad som framgår av direktivet.
Ogiltiga beslut
Mot bakgrund av detta anser EU-domstolen att det svenska undantaget om att en tredjelandsmedborgare får avvisas om det är sannolikt att hen inte självmant beger sig till den andra medlemsstaten strider därför mot direktivet.
Domstolen klargör även att artikel 6.2 har direktivet effekt och därmed kan åberopas av enskilda vid nationella domstolar. Slutligen framhåller domstolen att beslut som fattas i strid med artikel 6.2 i direktivet är ogiltiga. (Blendow Lexnova)
