Ett stort år för integriteten!

År 2008 kommer att gå till historien som det stora integritetsåret. Det betyder inte att 2008 var året då det rättsliga skyddet för den personliga integriteten uppgraderades. Snarare tvärtom. Om man skulle göra ett integritetsbokslut utifrån riksdagens nya lagar från året så skulle integritetsskyddet hamna i illröda siffror – sällan har lagstiftaren röstat fram så många lagstiftningar som gick mot ett mindre skydd för den personliga integriteten.

Inte heller var 2008 året då integritetskränkningarna blev färre. Snarare tvärtom. Påstådda brottslingar hängs ut på nätet och ungdomar sprider smygtagna sexbilder som aldrig förr, allt medan perversa människor installerar hemliga kameror på damtoaletter – straffritt, dessutom. 

Dystra bilder kan tyckas. Hur kan jag då säga att 2008 var ett stort år för den personliga integriteten? Jo, 2008 var året då skyddet för den privata sfären kom att bli den stora rättspolitiska frågan vid fikabord och riksdagsdebatter. Integritet och integritetsskydd blev dominerande temata i såväl det privata som det offentliga samtalet. Den tidigare ofta översedda rättigheten till ett fredat privatliv gjorde come-back i rättighetsdiskussionen. I den nära framtiden kommer förhoppningsvis detta även ge avtryck i praktisk juridik, med en ny brottsbalksregel som kriminaliserar smygfilmningarna i sovrummen och med en uppdaterad regeringsform (även om det senare väl lär ta ett tag).

Samtidigt har diskussionen om rätten till ett skyddat privatliv åskådliggjort att den svenska rättspolitiska debatten lider av en bristande förståelse för rättighetsparadigmets innebörd och förutsättningar. Det förekommer således ofta en glidning (som i och för sig förekommer även när det gäller andra rättighetsfrågor men som är särskild påtaglig i integritetsdiskussionen), nämligen mellan rättigheters horisontella och vertikala effekt.

Rättigheter i den klassiska bemärkelsen är primärt individens trumfkort mot det offentligas övergrepp. Det är Davids svärd mot Goliat. Rättigheter är normer som övertrumfar även lagstiftarens makt. Distinktionen mellan privat och offentlig, och den sammanhängande distinktionen mellan normer som skyddar oss mot övergrepp från andra individer respektive sådana normer som skyddar oss mot övergrepp från det allmänna, är fundamental för rättighetstanken; utan dessa distinktioner kollapsar rättighetsidén.

Naturligtvis kan våra intressen kränkas av privata aktörer och det allmänna på sätt som kan upplevas likvärdiga. Intrång i vår informationsintegritet sker när uppgifter om oss sammanställs och kartläggs genom dels offentliga, mer eller mindre tvångsmässigt utförda åtgärder (PKU-registret etc.), men även genom privata intressenters sammanställningar av uppgifter som erhålls genom att vi ingår olika överenskommelser (Facebook, ICA-kortet, telebolagens uppgifter om våra samtal, bankernas uppgifter om våra köpmönster). Ofta betraktas dessa två integritetsproblem – om det nu är problem – som sammankopplade eller till och med som samma problem.

Ur ett rättighetsperspektiv är det emellertid av fundamental vikt att särskilja sådana integritetsintrång som sker genom den offentliga maktapparaten och sådana som sker genom att vi frivilligt avstår från våra privata sfär. När vi går med i Facebook accepterar vi att våra kommunikationsmönster kan granskas och det gör vi vare sig vi rent faktiskt vet om det eller inte. Det är vårt ansvar att granska villkoren innan, för det fall vi vill värna våra privatliv, våra hemligheter. Även om en avtalspart missbrukar uppgifterna så är det en väsensskild frågeställning än den som aktualiserades t.ex. i FRA-lagsdebatten, för det är fortfarande så att vi frivilligt ingått överenskommelsen.

Nu sägs det ibland att frivilligheten inte är så frivillig. Vi klarar oss inte utan bankkort och därmed tvingas vi överge vår integritet i vissa fall. Men ur ett rättighetsperspektiv är den argumentationsvägen otillåten, i vart fall om vi skall vara lojala den traditionella uppdelningen mellan negativa och positiva rättigheter som är basal för den liberala rättighetstraditionen. Då kan vi inte falla för frestelsen att karakterisera frivilliga överenskommelser som determinerade av samhällets eller strukturernas subtila tvångsmakt. Det är en omöjlig argumentation inom paradigmet.

Det finns en helt avgörande skillnad mellan att Tele2 har tillgång till mina samtalsuppgifter i en månad och att staten genom tvång får del av mina samtalsuppgifter i en månad. Även om Tele2 missbrukar uppgifterna och staten inte gör något med dem alls, så är det statens kartläggning som utgör ett integritetsintrång. När det gäller Tele2 har jag accepterat användandet av mina uppgifter. Jag har som en autonom människa, fri att göra mina egna beslut, även dåliga beslut (om och om igen, uppenbarligen) släppt in någon i min privata sfär.

När det gäller integritetsintresset blir många beredda att kompromissa med rättighetstankens axiomatiska utgångspunkter, med tanken om den fria människans rätt att göra sina egna val även när dessa val medför att hon köpslår med sina rättigheter. Integritetsskyddet är därför ett samtidens lackmustest för rättighetsförespråkare, långt viktigare än frågan om fria finansmarknader eller ”rätten att få dö”. Det har synts tydligt i diskussionen om datalagringsdirektivet där debattörer vilt blandat ihop frågan om offentligt tvång med det accepterade intrånget. Om man inte kan hålla tungan rätt i mun när det gäller att skilja statens allt mer långtgående möjligheter att samla på sig information om oss genom tvångsmakt och företags möjligheter att samla på sig information om oss genom civilrättsligt accepterade överenskommelser mellan rättskapabla personer så har rättighetskompassen gått sönder. Rejält.