Det är fredag kväll och mina Twitter- och Facebook-flöden andas motstånd ifrån och om Syrien. Jag prenumererar på alla oppositionssidor som finns, jag följer barfotajournalister och aktivister i och utanför landet. Jag läser nödrop och Google Earth:ar mig genom Syrien men kan inte skaka den djupa sorg jag känner av att inte vara där.
Jag zoomar mig ner på en stadsdel i Damaskus och minns demonstrationstågen som avgick varje fredag, som var de ställda efter en klocka.
Kvinnor och småbarn samlades i klungor, slöt upp med männen som strömmade ut ifrån kvarterets moské och legerades med demonstranterna från kvarteret intill. Till en början trevande, för att sedan explodera i vrede och beslutsamhet.
Detta trots att de visste att syrisk säkerhetstjänst hade infiltratörer ibland dem, vars jobb det var att senare utpeka demonstranter som greps och fördes bort till förhörscenter och tortyr, eller värre.
Kan du som läser detta föreställa dig känslan? Att säga din åsikt även om det betyder att du betalar med ditt liv?
Upplyft på axlarna bar de kistor med kropparna från demonstrationen som ägde rum kvällen före. Den enkla träkistan med de intorkade röda blodstänken. Några rosenblad låg ännu kvar i den efter att den döda kroppen lyfts ner i graven på begravningplatsen.
Bild: Hanin Shakrah
Det var ett av alla dessa syriska demonstrationståg, för att hedra de som dödats under det nu tio månader långa uppror som skakat landet. Ett uppror med syfte att slutgiltigt kasta av sig en despotisk regim och en vägran att låta den ersättas av en ny.
Jag zoomar mig in till Homs och minns en natt där i mitten av juni.
Det var kvavt och varmt och mörkt, och Homs gator ödsligt tomma så när som på det fåtal bilar som rusade fram i natten. För att vara en av de mest energiska städerna i Syrien var tystnaden kuslig. Syrien var i uppror och Homs hade gått i främsta ledet för denna armé av indignerade medborgare. Det dröjde inte länge innan vår taxi stoppades av en grupp beväpnade män och vår taxichaufför beordrades bryskt att kliva ur bilen och öppna bakluckan.
Den lilla mannen med pistolen i hölstret ledde en grupp i den Assadtrogna paramilitära milis som kallas ”shabbiha” eller spöken.
Shabbihas roll i upproret har varit den av brutal och skoningslös hämndstyrka. De vittnesmål om tortyr som människor jag mött vittnat om går inte att värja sig ifrån. Historierna bildar ett radband av skoningslöshet som satt sin prägel på det syriska samhället.
Shabbiha som innan upproret verkade i det tysta, i mörkret, har under det senaste årets uppror klivit ut ur skuggorna för att med full kraft slå tillbaka mot alla som vågat lyfta blicken och göra motstånd mot den skrämda tystnadens kultur som rått i Syrien.
Den lilla mannen började snart förhöra oss, till en början aggressivt för att senare mjukna, uppenbart förundrad över de två utbölingar som letat sig in i upprorsstaden en fredagkväll.
Jag var i staden tillsammans med min svenska juridikstuderande vän Christian som kommit och hälsat på mig hela vägen ifrån Uppsala. Bara några timmar tidigare hade ett hundratal människor skjutits ihjäl just på den plats som vi just passerat, inte långt ifrån stadsdelen Baba Amro.
Nu satt vi alltså i en taxibil som stoppats längs vägkanten, och några steg bort stod en stor kille i kakifärgad uniform och liten luden mustasch. Han stirrade ut i natten stadigt med händerna greppande sin kalashnikov, för att understryka allvaret i situationen.
Christian – ett långt, blont och blåögt under av lugn – satt stilla kvar i bilen medan ett stundtals hetsigt förhör maskerat som samtal förflöt på arabiska.
De misstänkte Christian för att vara journalist och mig för att vara hans tolk. Hade situationen inte varit så allvarlig hade jag blivit förolämpad.
Det var nu en ren tillfällighet att jag sade rätt saker, att den lilla mannen med mustaschen svarade med lugn och tog mina lögner för sanningar och Christians blå ögon för oskuld.
Många andra hade inte haft samma osannolika tur.
Några timmar därifrån – på gränsen mellan Syrien och Libanon blev vi stoppade ytterligare en gång. Bussen framför oss – fylld av flyktingar. Bilen vi delade – med en flyktingfamilj som försökte fly ut ur landet togs åt sidan. Alla försvann de. Alla fördes bort av gränssoldaterna.
Inne i gränsstationen fanns ett kontor med en uniformerad officer, iklädd samma missklädsamma tjocka mustasch som jag lärt mig förknippa med den auktoritära regim jag vuxit upp med förakt emot.
Alla syrier som ville passera gränsen fick gå in på rad, visa upp sina identitetshandlingar och svara på frågor om vilka släktingar de hade, vilka vänner, vilket bostadsområde de kom ifrån, vilka grannar som bodde där. De förhördes för att regimen på så sätt skulle kunna pressa underrättelseinformation ur dem. För att de skulle ange varandra, eller den ena eller andra mannen i kvarteret som säkerhetstjänsten ville ha tag i. Detta medan Christian och jag satt i den stekheta värmen i väntan på att få åka över gränsen till Libanon, med hjärtan rusande men med varsin glass i händerna.
Det fanns en frenesi där som jag inte upplevt på andra syriska gränsövergångar, en illa dold panik över den strida ström av flyktingar som aldrig tycktes sina.
Att få åka över till de loja självmedvetna libanesiska gränssoldaterna, flirtande och med baskrarna narcissistiskt placerade på sidan och håret noggrant trimmat var en lättnad, men sorgen släppte inte ens med Tripolis vackra kustremsa.
Jag zoomar ut, ser Syrien på en karta som sträcker sig från det initiala upprorets Nordafrika, över Tunisien och de nordafrikanska slätterna, smeker sig över Kairo och upprorets hjärta, minns hyllningen till det syriska folket som ekade över Tahrirtorget i fredagens demonstration innan jag återvänder till Damaskus och ett folk som vägrar låta sig tystas.
Bild: Scanpix
