Den friade mannen fick sedvanlig ersättningen från justitiekanslern med ett belopp som översteg vad som normalt utgår vid frihetsberövanden – detta med hänsyn till den allvarliga brottsmisstanken. Han fick därför ersättning för lidande med 250 000 kronor.
Mannen nöjde sig dock inte med det utan begärde skadestånd av staten för ideell skada med 150 000 kronor.
Han hävdade att han under sina tolv och en halv månad i häkte hade varit utsatt för ”avsevärt lidande” innan han fick sin sak prövad i domstol och att den långa häktningstiden bland annat var ett brott mot Europakonventionen.
JK delar inte hans uppfattning utan avslår mannens begäran.
I sitt beslut hänvisar hon till att Europakonventionen inte innehåller någon absolut tidsgräns för vad som är att anse som ”skälig tid” men att det under alla omständigheter måste prövas om myndigheterna bedrivit brottsutredningen tillräckligt skyndsamt och effektivt.
JK skriver:
”Den relevanta tidsperioden har i detta fall uppgått till drygt tolv och en halv månad. Handläggningstiden har, så vitt framkommit, inte till någon del varit hänförlig till X eget agerande. Den har emellertid inte heller varit hänförlig till dröjsmål eller passivitet från rättens eller åklagarens sida. Utredningen har bedrivits med den skyndsamhet som ärendet har krävt och frågan om förutsättningarna för ett fortsatt frihetsberövande av X har kontinuerligt omprövats.”
