Jurister hänför normalt sin uppfattning till en norm, t ex ett lagrum, för att ge den stöd och skilja den från att bara vara en allmän åsikt. Normer ger rättvisa och förutsägbarhet. Var och en kan i förväg inrätta sig efter vad som gäller. Finns det normer för etik och moral? Frågan inställer sig i diskussionen kring att vissa verkställande direktörer i näringslivet har en del av lönen, bonus, baserad på någon form av resultat eller prestation.
I massmedia uttrycks ofta att bonus skulle vara fel. En åsikt som kan bero på flera olika or-saker, men inte alltid verkar behöva motiveras.
En juridisk utgångspunkt för bedömning av bonuslön är avtalslagens grundbult att avtal skall hållas. Det är inte juridiskt fel av vare sig direktören eller bolaget att ta emot eller utbetala överenskommen bonus (förutsatt att prestationsmålet uppnåtts).
Aktiebolagsrättsligt har styrelsen en skyldighet att ta tillvara på bolagets intressen. Om styrelsen skulle ingå ett VD-avtal som kostar bolaget mer än vad som skulle behövas för att få den verkställande direktör man anser bäst för bolaget, kan ifrågasättas om styrelsen gjort vad man är skyldig att göra.
För uppfattningen att ”bonus är fel” anförs ofta som argument att bonus skulle vara ”sjukt”, ”girigt”, ”samhällsförödande” eller ”osunt”. Vanligen riktas argumenten mot verkställande direktören, som är den som får bonus enligt ett ingånget avtal, snarare än mot styrelsen som ingått avtalet för bolagets räkning.
Därutöver, för ytterligare tyngd, åberopas mot bonus etiska eller moraliska argument. Här uppstår en fråga. Vad krävs för att få beteckna någon som oetisk eller omoralisk? De etikforskare som uttalar sig i saken bekräftar vanligen direkt eller indirekt det oetiska eller omoraliska i att få bonus, dock utan att ange någon etisk norm som bonus skulle strida mot. Etikernas grund brukar sammanfattas utifrån endera av två argumentationslinjer.
Enligt den ena etiklinjen är bonus ”inte bra för företagen”. Underförstått: ett företag är utifrån ett etiskt-moraliskt perspektiv förhindrat att betala bonus till verkställande direktören även om styrelsen själv skulle tro att det är bra för företaget (för det tror inte etikern; i varje fall inte de etiker som förekommer i massmedia). Här kommer alltså en företagsekonomisk bedömning till svar på en fråga om etik och moral.
Den andra etiklinjen hänvisar till att bonus ”upplevs av de flesta som fel”. Kan verkligen etik och moral vara så enkelt? Om en majoritet, stor eller liten, tycker något så skulle detta avgöra vad som är ”etiskt eller oetiskt”? Gäller i så fall även motsatsen, dvs att om de flesta skulle tycka att bonus är bra, så är bonus rätt även ur ett etiskt och moraliskt perspektiv? I så fall borde frågan kanske ställas till opinionsinstitut i stället för till etikforskare.
Om etikforskare skall delta i debatten kring bonusar, så bör de ange tillämpliga etiska och moraliska normer och principer. Detta skulle ge struktur och förutsägbarhet i debatten. En VD skulle kunna veta ”vilken löne¬nivå, med eller utan bonus kan jag acceptera, och under vilka förutsätt¬ningar, utan att vara omoralisk”? Etikforskare, som tillfrågas som vetenskapsmän, borde rimligen kunna ange i vilket läge en VD är exponerad för att journalisterna skall få etiskt och moraliskt stöd för sina drev i bonusfrågor.
Så: Kräv av etikforskarna att de bidrar till att systematisera debatten om bonusar, genom att ange vilka etiska och moraliska normer som gäller i frågan; för verkställande direktörer och för styrelser! Den offentliga debatten rörande bonus förs idag med en genomslagskraft som inte står i rimlig proportion till styrkan i argumentationen.
Bengt Bolin
Advokatfirman Lindahl
