Entrévärden erkänner nu att han ljugit. Han tog, efter att kvinnan mer eller mindre tryckt upp passet i ansiktet på honom, tag i passet och slängde det ifrån sig. Passet landade ett par meter bort. Entrévärden uppger att hans reaktion bottnade i att han kände sig förnedrad, och ville få kvinnan att gå därifrån. Mannen medger att han borde ha berättat om passet när han tillfrågades om detta vid den första rättegången, men lät bli eftersom han skämdes för vad han gjort och dessutom ansåg att det var en detalj av mindre vikt.
Tingsrätten konstaterar att redan i misshandelsrättegången mannen borde ha blivit erinrad om att han kunde vägra yttra sig i frågan, eftersom han då skulle röja att han förövat brottslig eller vanärande handling. I detta fall skulle det kunna vara fråga om egenmäktigt förfarande. Att entrévärden inte givits den möjligheten har enligt tingsrätten betydelse vid den straffrättsliga bedömningen av hans handlande. Omständligheterna enligt domstolen så pass speciella menedsbrottet att kan betraktas som ringa. Eftersom preskriptionstiden för ringa brott gått ut ogillas åtalet.
