Att ge en bild av den svenske domaren i ett internationellt perspektiv är en spännande uppgift. I den här artikeln försöker jag beskriva vad som enligt min personliga uppfattning kan sägas vara utmärkande för den svenske domaren med fokus på domarkulturen.
Jag begränsar mig till yrkesdomaren, nämndemännen har inte funnits med särskilt länge i Svea hovrätts 400-åriga historia.
Mina erfarenheter som domare i Europadomstolen i Strasbourg har färgat min syn, liksom mitt arbete som advokat i Sverige och i Paris. Som ombud skapar man sig en bild av domaren och domarens roll. Det är lätt att känna igen en bra domare när man ser en – men betydligt svårare att definiera exakt vad det är som gör en god domare. Det är lättare att beskriva en dålig domare eller en dålig advokat.
Byter man sedan perspektiv genom att lämna advokatyrket och hänga på sig domarkappan i en internationell domstol så får man anledning att revidera bilden av domaren. Men bestående är ändå intrycket att vare sig man är domare eller advokat så finns det en yrkesidentitet, en kultur, med vissa karaktäristiska drag, gemensamma för de flesta rättsordningar.
Domaren ska vara lojal med staten och folket. Domaren ska vara självständig och omutlig. Som kontrast kan nämnas att advokaten ska vara lojal med sin klient och kan vägra ett uppdrag – den friheten har inte domaren.
I målet Kyprianou mot Cypern hade Europadomstolen att ta ställning till domarjäv. Avgörandet är intressant eftersom det ger vägledning när det gäller hur man ska bedöma om en domare är jävig eller inte men också därför den speglar en domartyp som kanske inte är så vanlig på våra breddgrader.
Den svenske domaren uppfattar sig mer som en ämbetsman, lojal med domaruppgiften och därmed beredd att acceptera ganska mycket innan hon skulle ryta ifrån. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas färgstarka individer inom varje lands domarkår, tack och lov!
Vad är då speciellt med svenska domare? Finns det en specifikt svensk domarkultur och vad består den i så fall av?
Några ingredienser skulle kunna vara:
- generalist snarare än specialist
- lagspelare snarare än solist
- lojal med lagstiftaren snarare än ”aktivist”
- kvinna snarare än man, i vart fall i första instans och på icke chefsbefattning
- homogen grupp snarare än heterogen, även om en utveckling kan skönjas
- välutbildad och fortbildad
- präglad av en myndighetskultur, lojal med uppgiften
De svenska myndigheternas starka ställning har haft en avgörande betydelse för hur den svenska domarkulturen har utvecklats fram till idag. Lojaliteten med uppgiften – dömandet – är stark.
Om domarna har fått ökad makt på senare tid är det för att lagstiftaren har velat det. Med ökad makt eller inflytande följer ökat ansvar. Normgivning är domarens och lagstiftarens gemensamma uppgift.
Domen/lagen måste skrivas begripligt. Svenska domar sticker ut i en internationell jämförelse. De är korta och skrivna på ett enkelt språk. Tilltalet är neutralt och sällan personligt till skillnad från vad som kan förekomma i länder med en common law-tradition. Engelska domare kan sväva ut i långa beskrivningar om sina svårigheter och personliga tvivel – det skulle en svensk domare aldrig göra. För en utländsk betraktare kan den svenska fåordigheten vara svårbegriplig och ibland leda till missförstånd.
Svenska domare här hemma har fått nya uppgifter eftersom de har ansvar för att tolka och tillämpa internationell rätt. Konventionstexter som förhandlats fram i ett diplomatiskt spel ser inte ut som svensk lagtext traditionellt gjort. Frånvaron av förarbeten leder till att man måste anstränga sig mer som domare för att finna svaren. Strategin för att göra detta har utvecklats över tid och jag tror mig kunna se en utveckling från en fördragskonform tolkningsmodell till en djärvare, mer självständig modell.
En del avgöranden från våra båda högsta domstolar tyder på det. Men bilden är inte entydig. Det finns forskning som visar på motsatta tendenser. Den svenska dualistiska hållningen håller fortfarande domarna i ett fast grepp trots att europeiseringen kunde ha medfört ett förändrat perspektiv på internationell rätt överlag, enligt dessa rön.
Svenska domare som arbetar i en internationell domstol möter andra krav. För egen del upplevde jag att bristen på en tydlig huvudman för Europadomstolen ledde till en osäkerhet om domarens roll, inte bara på ett principiellt plan utan även rent praktiskt.
Ett exempel var när det processuella regelverket behövde ändras. När behovet uppstår i en nationell domstol är det ”bara” att uppmärksamma lagstiftaren på detta och en ny regel kan förväntas så småningom efter sedvanlig beredning. Beslutsvägar och ansvar är klart och tydligt.
I en internationell domstol är ansvaret delat mellan så många så att det riskerar att bli helt urvattnat. Hur ska domaren förhålla sig då? Känslan av att ”hela havet stormar” och att det dessutom saknas kapten ombord kan leda till uppgivenhet hos domaren, vilket är förödande.
Domaren måste ta sitt ansvar och delta i en förändringsprocess, menar jag. Det går inte att försvara att man inte ens försökte finna lösningar utan bara följde gällande regler. Där kanske den svenska pragmatiska hållningen och det lite tråkiga, gnetiga arbetet med siktet inställt på långsiktiga och hållbara lösningar kommer till sin rätt.
Som svensk domare i internationell tjänst måste man också vara beredd på att utmana sina fördomar. Man måste visa prov på något som beskrivits som domardiplomati eller domarmusikalitet. Regeln om fri bevisprövning är ju bra och vi har goda erfarenheter av den men andra regler kanske också kan fungera? Olika synsätt kan ju faktiskt leda till samma resultat i praktiken.
Hur snabbt en domstol sammansatt av domare från olika rättskulturer kommer framåt beror på de enskilda domarnas inställning och förmåga att lyssna. Man behöver varken vara minimalist eller aktivist som domare utan snarare en domare som respekterar demokratiska processer, frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Domaren måste ha förmågan och uthålligheten att ständigt väga dessa olika intressen – kollektivets så väl som individens – mot varandra. Det är inte lätt, det kräver mod, men det går.
Sett i detta perspektiv är det tråkigt att så få svenska domare är intresserade av att delta i de internationella utbyten och kurser som erbjuds. Jag tror att det hänger samman med den utvärdering i form av vitsord de svenska domarna blir föremål för under hela sitt yrkesliv. Så länge det inte tydliggörs att utlandstjänstgöring är en merit och något som efterfrågas så befarar jag att intresset för att göra den satsning som det ändå innebär på det personliga planet att åka utomlands för att arbeta en tid kommer fortsätta att vara svalt.
Det är tråkigt eftersom vi går miste om viktig och nödvändig erfarenhet och kunskap. Betydelsen av självständiga och oberoende domare i en rättsstat förtjänar att lyftas fram – även här hemma!
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
Foto: KU
