”En sak är säker, Kriminalvården – lagen är oklar och då ska den mest fördelaktiga tolkningen tillämpas”
DEBATT/REPLIK – av Björn Hurtig och Arash Raoufi, Advokaterna Hurtig and Partners
När man läser vad Kriminalvårdens chefsjurist Elisabeth Lagers skriver i sin replik på vår artikel om strafftidsbeslutet som drabbat Anders på ett så märkligt sätt, kan man få intrycket att Anders dels själv har valt att bli återlämnad till Sverige för verkställighet dels att aktuell lagsbestämmelse tar sikte på strängare påföljd och inte verkställighet.
Inledningsvis är det viktigt att komma ihåg att en person med anknytning till Sverige kan överlämnas med stöd av antingen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller med stöd av lagen (1963:193) om samarbete med Danmark m. fl. angående verkställighet av straff m. m.
Det sistnämnda förutsätter inget samtycke. I vissa fall kan båda regelverken vara tillämpliga och valet av regelverk blir då en teknikalitet.
Det stämmer att Anders initialt samtyckte till att få verkställa sitt straff i Sverige. Det skall dock hållas i minnet att han vid det tillfället inte hade tillgång till ett juridiskt biträde.
Anders blev inte heller underrättad på ett sätt som gjorde att han förstod vilka konsekvenser ett överlämnande skulle medföra – det vill säga att han riskerade att få sitta en betydligt längre tid i fängelse.
Det sunda förnuftet säger att ingen frivilligt accepterar att sitta drygt ett år extra i fängelse. Dessutom följer det av straffrättsliga principer att en person inte kan samtycka till ett frihetsberövande. Situationen kan närmast jämställas med en häktningsförhandling där domstolen prövar häktningsfrågan oavsett av den misstänktes inställning.
Vidare framgår av ovan att lagvalet understundom endast är en teknikalitet och att Anders skulle ha kunnat överlämnas med stöd av den nordiska verkställighetslagen även om han inte hade samtyckt. Därmed faller Kriminalvårdens argumentation platt i denna del.
Enligt Kriminalvården tar aktuell bestämmelse sikte på att ”påföljden” inte får bli strängare i Sverige och detta träffar inte reglerna om villkorlig frigivning. Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen aktualiseras främst i två sällsynta fall: (i) den utländska påföljden framstår som mindre ingripande i den dömdes frihet än påföljden i Sverige, eller (ii) nä verkställighetsreglerna i den främmande staten i någon mån medger större förmåner eller lättnader än i Sverige (se prop. 1972:98 s. 130-131).
Det sista fallet talar ganska väl för att bestämmelsen även omfattar reglerna om villkorlig frigivning då dessa regler utgör en del av verkställighetsreglerna. Att en sådan tolkning ska gälla blir ännu tydligare vid en jämförelse med om det skulle ha blivit aktuellt med en så kallad påföljdsomvandling jämlikt 7 kap. 3 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Av denna bestämmelse framgår att den svenska påföljden ska motsvara den utländska påföljden särskilt i fråga om dess art och längd. Enligt bestämmelsens förarbeten så innebär detta att villkorlig frigivning inte får ske vid ett senare datum än reglerna i den främmande staten (se NJA II 2003:15 s 763).
Även om bestämmelsen inte är direkt tillämplig i förevarande fall, då någon påföljdsomvandling inte ägt rum, finns det enligt oss anledning att beakta detta analogivis.
En sak är säker, Elisabeth Lager: underinstanserna har kommit fram till olika utgångar och lagen är oklar. I sådana fall ska den tolkning tillämpas som är mest fördelaktig för Anders.
