Om mindre än en månad, den 1 november, genomförs en av de största reformerna i allmän domstol. Den bakomliggande propositionen (Prop. 2004/05:131) kallar reformen ”en modernare rättegång”.
Syftet är att introducera ett antal nya förhållningssätt vilka skall bidra till en effektiv och ändamålsenlig handläggning utan att för den skull göra avkall på rättssäkerheten. Trots att den aktuella reformen innehåller ett antal stora förändringar av vardagsarbetet i rättssalarna – och detta bara om ett par veckor – har det varit överraskande få diskussioner om dessa. Frågan är dock om denna modernare rättegångsform faktiskt uppfyller grundläggande krav på rättssäkerhet, effektivitet och ändamålsenlighet inom rättsskipningen. Kan det vara så att det finns oväntade effekter av denna reform? Kanske till och med effekter som riskerar att leda till att rättssäkerheten sätts ur spel?
Förutom att det är fråga om ett omfattande teknikprojekt så införs även ett antal andra lagtekniska nyheter som sammantaget skall medverka till en ökad effektivitet inom rättskipningen – både vad avser såväl rättsliga spelregler som tidsramen för processer i allmänhet.
I korthet innebär reformen att våra domstolar i högre utsträckning än tidigare skall utnyttja modern teknik, till exempel möjligheten att använda videokonferens samt dokumentera muntliga utsagor som lämnas i bevissyfte med videoteknik. Genom att få framförallt tingsrätterna att ta detta kliv in i den moderna teknikens värld skall processen i hovrätten bli mer ändamålsenlig. Förutom ett utvidgat krav på prövningstillstånd i hovrätten skall sistnämnda instans i större utsträckning än tidigare grunda sin prövning på samma material som legat till grund för tingsrättens avgörande. Genom uppspelning av videoförhör skall omförhör som regel inte behövas, vilket innebär att vittnen och målsägande slipper att personligen infinna sig för att berätta sin historia vid en hovrättsförhandling. Hovrätten skall i framtiden bedöma målet på samma material som tingsrätten hade att värdera vid sitt domslut. Tyngdpunkten i rättskipningen skall således ligga i första instans. Endast i undantagsfall skall tingsrättens videoupptagningar inte anses vara tilläckliga för hovrättens prövning. För att få till stånd ett omförhör i hovrätten kommer det krävas att åberopande part kan motivera varför videoupptagningen inte räcker, t.ex. att det förekommer oklara uppgifter, ny bevisning eller att det tillkommit nya omständigheter.
Reformen innebär dock inte bara tekniska nymodigheter utan även som sagt andra lagtekniska processrättsliga nyheter vilka framförallt skall bidra till att få upp farten i våra svenska domstolar.
En av dessa nya regler är rättens möjlighet att efter den 1 november 2008 avvisa ett bevis ”om det trots rimliga ansträngningar från rättens sida inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare”. Genom denna nya avvisningsrätt skall målets handläggning tillåtas bli mer flexibel eftersom parterna får ett sorts utökat ansvar för att målet drivs framåt. Huruvida ett enskilt bevis, t.ex. ett åberopat förhör med ett vittne som inte dyker upp i tingsrätten, skall bli föremål för avvisning från rättens sida skall enligt förarbetena grundas på en avvägning mellan intresset av att parterna får lägga fram den bevisning de åberopar och intresset av ett snabbt avgörande. Vad rätten först bör beakta är ”i vilken mån avgörandet kan tillåtas att bli ytterligare fördröjt” särskilt med hänsyn till den part som inte har åberopat det aktuella beviset. Vilka omständigheter som ligger bakom det faktum att bevisningen inte finns tillgänglig – dvs. skälet till dess uteblivenhet – bör enligt lagförslaget inte ha någon avgörande betydelse vid denna intresseavvägning. Varje situation skall bedömas utifrån de särskilda omständigheter som finns i det enskilda fallet. Regeln är allmänt hållen och anger således inte t.ex. hur många försök från rättens sida att få till stånd en bevisupptagning som måste ha ägt rum innan beviset blir avvisat.
Det finns många problematiska aspekter att diskutera med denna nya bevisregel – och detta ur såväl försvarar- som åklagarperspektiv. Det är visserligen allmänt känt att vi dagligen upplever inställda huvudförhandlingar i framförallt våra tingsrätter p.g.a. att den tilltalade, målsäganden eller vittnen inte infinner sig till tingsrätten. Att gång på gång skjuta upp en huvudförhandling är av naturliga skäl betungande för alla inblandade parter och det är inte helt ovanligt att preskriptionstider föranleder att åklagaren till slut lägger ned det väckta åtalet. Men frågan är hur en handlingsregel för rätten skall utformas för att undvika denna tidsutdräkt utan att för den skulle nagga rättssäkerheten i kanten. Och kanske den viktigaste frågan av alla just nu – är den nu aktuella avvisningsregeln en helt oproblematisk processrättslig regel?
I förarbetena går att utläsa att den nya bevisavvisningsregeln kan öka risken för att en part drabbas av rättsförlust om han eller hon förlorar målet till följd av detta. Men mot detta står dock ”motpartens berättigade krav på att få sin sak prövad inom skälig tid”. Avvisning av bevis skall således vägas mot den rättssökandens legitima intresse av att få lägga fram den i målet relevanta bevisningen, dvs. en tillämpning av principen om den fria bevisföringen. Det kan även vara av vikt att fundera över hur rättens möjlighet att avvisa bevisning står sig i förhållande till Artikel 6 i Europakonventionen. Den artikeln slår fast att en part har rätt att muntligen lägga fram sin sak för domstol samt rätt för den som blivit anklagad för brott att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom eller henne samt att själv få vittnen inkallade och förhörda – en rätt som helt uppenbarligen skall värderas efter den 1 november 2008 och detta då i förhållande till motpartens intresse av att få huvudförhandlingen avklarad inom en skälig tid.
Men kan det finnas någon dold effekt av den moderna rättegångens nya regel om avvisning av bevis som lagstiftaren inte tänkt på (eller åtminstone inte beaktat i förarbetena)?
Ett av vår tids största bekymmer inom rättskipningen är att få parter och vittnen att vilja medverka vid den rättsliga prövningen av ett mål. I många fall är det målsäganden som kanske inte vill medverka, men det absolut vanligaste är vittnen som inte infinner sig till huvudförhandlingar. De bakomliggande skälen kan vara många, men ofta är det fråga om en rädsla att vittna mot en tilltalad kanske p.g.a. tidigare hot eller indikationer på att hämndaktioner är att vänta. Trots risken att bli ådömd vite eller möjligheten att bli hämtad så finns det vittnen som självmant väljer att gå under jorden – och följaktligen ställs många huvudförhandlingar in, men det förekommer även att endera av parterna till slut frånfaller sitt yrkande om ett visst vittnesförhör. Senare i höst är det rätten som har att ta ställning till om ett ”otillgängligt” vittnesmål skall avvisas som bevis. Om ett vittne håller sig undan tillräckligt länge tyder den nya lagstiftningen på att rätten med största sannolikhet så småningom kommer att avvisa vittnesmålet som bevis och vittnet slipper att höras. Och mot bakgrund av de intressen som rätten vid sitt beslutsfattande skall balansera mot varandra, nämligen motpartens rätt att få ett snabbt avgörande och åberopande parts intresse av att få höra ett visst vittne, bör det inte krävas att ett vittne håller sig undan en särskilt lång tid. Om mina farhågor besannas har vi genom denna nya regel fått ett lagstadgat incitament för skrämda vittnen att hålla sig undan, men även en risk för att det efter den 1 november 2008 kanske till och med kommer att löna sig för den tilltalade att skrämma vittnet till tystnad och passivitet. En sådan effekt av regeln ligger naturligtvis långt ifrån det önskvärda syftet, nämligen att få till stånd effektiva och rättssäkra processer med snabbare handläggningstid.
Om ett år kanske vi vet mer, men det vore olyckligt om vi vid den tidpunkten kommer att kunna konstatera att inställda huvudförhandlingar blivit ännu vanligare än de är idag – och det mot bakgrund av denna nya regel om avvisning av bevisning. Och hur skall vi som åklagare resonera om vi under en pågående förundersökning inser att ett vittne kommer att göra allt som står i dennes makt för att inte medverka vid en aktuell huvudförhandling. Skall vi överhuvudtaget åberopa detta vittne som bevis med tanke på att vittnesmålet med största sannolikhet kan komma att avvisas så småningom? Eller skall vi ens väcka åtal i ett mål som helt och hållet bygger på utsagor från vittne eller målsägande som inte vill delta vid en huvudförhandling mot bakgrund av nu aktuell avvisningsregel?
Om ett år eller två vet vi hur det har gått. Med rättssäkerheten alltså.
Johanna Björkman
