Under hösten 1997 tillsattes en kommittée för att genomföra en översyn av varumärkeslagen och anknytande författning, inte minst firmalagen. Kommittéens andra delbetänkande (SOU 2001:26) har efter diverse överväganden och omarbetningar nu nio år senare utmynnat i en lagrådsremiss: ”Ny varumärkeslag och ändringar i firmalagen”. Dags för en första recension.
Lagförslaget innebär att varumärkeslagen får en modernare språklig och redaktionell utformning. Detta medför sådant som att läsaren av lagtexten i god pedagogisk anda i en särskild paragraf med egen underrubrik informeras om att – föga förvånande – ”Lagen innehåller även vissa bestämmelser om gemenskapsvarumärken.” Översiktlighet är självklart av godo, och kombinerat med lagtextens relativt ringa omfattning är den så lättläst att förslaget till och med kan undgå den närmast obligatoriska kritiken från lagrådet att lagen genom sin utformning tenderar att dölja väsentligheter bakom självklarheter. Väl godkänt.
De sakliga förändringarna är däremot måttfulla. Jag tänker ta upp tre stycken.
Den första förändringen innebär att ett adminstrativt hävningsförfarande inför PRV inrättas för såväl varumärken som firmor. Detta är välkommet. Den nuvarande ordningen innebär att man måste inleda, eller i alla fall hota med, domstolsprocess för att få ett varumärke borttaget ur varumärkesregistret på grund av femårigt misstänkt icke-bruk. Det känns i många fall som övervåld för båda inblandade parter och motverkar på ett påtagligt sätt det grundläggande syftet att varumärkesregistret inte bör vara blockerat av varumärkesregistreringar som det inte finns en genuint intresse att använda. Väl godkänt.
Den andra nyheten är att det införs en möjlighet att inför PRV begära överföringen av en varumärkesansökan på grund av bättre rätt. Motsvarande bestämmelse finns sedan tidigare i bland annat patentlagen och mönsterlagen. Vad som är intressant är att den bättre rätten till varumärket enligt förslaget inte bara ska kunna uppkomma genom överlåtelseavtal (och liknande transaktioner) utan även genom tidigare användning av varumärket. Detta är ett helt nytt koncept för hur en bättre rätt till en varumärkesrättighet kan uppkomma – och det kräver en längre förklaring.
Typsituationen är att en agent i Sverige registrerar sin utländska huvudmans varumärke utan huvudmannens godkännande. Det är ju då fråga om identitet mellan agentens varumärke och huvudmannens och det föreligger något slags kvalificerat illojalt över agentens handlade. Enligt nuvarande lagstiftningen så kan huvudmannen häva agentens registrering, men kommer inte åt själva registreringen utan måste själva söka om varumärkesskydd med allt vad det innebär, till exempel förlust av tidig rättsgrund i form av ansökningsdagen. I fall som detta är det rimligt att huvudmannen ska kunna få ansökan överförd för att inte lida skada.
Det problematiska med lagförslaget är dock att det saknar tydliga bestämmelser om när bättre rätt till varumärke uppkommer och att diskussionen som förs i lagrådsremissen rör sig kring ett betydligt bredare tillämpningsområde. Förslaget kan till och med tolkas som att bättre rätt aktualiseras så snart vi har att göra med ett helt vanligt förväxlingsbart varumärke.
Sådan här oklarhet eller bred tolkning är varken praktisk eller speciellt rättssäker och jag hoppas att Lagrådet föreslår en justering. En enkel lösning vore att koppla konceptet bättre rätt till varumärke (när det inte finns ett överlåtelseförhållande eller liknande i botten) till registreringshindret som för agentvarumärken (se 2 kap 8 § första stycket 4 punkten i lagförslaget, jmfr 14 § punkt 7 i gällande varumärkeslag). Till dess får förändringen underkänt.
(för en längre utvikning om vad som troligen ligger bakom att lagstiftarna snubblat på den här förändringen, se mitt PS längst ner i krönikan)
Den tredje sakförändringen är högst välkommen. Det ska inte längre bli obligatoriskt med en vilandeförklaringen (på parts begäran) av en intrångstalan i avvaktan på en prövning av en samtidigt handlagd ogiltighetstalan. Detta innebär en betydande förstärkning av varumärkesinnehavarens ställning i rättegången. Den möjlighet till vilandeförklaring som finns idag har jag alltid uppfattat som en artefakt av ett missriktat formalistiskt synsätt, vilken främst används av svaranden, intrånggörare. Särskilt otidsenligt eftersom motsvarande bestämmelse i patentlagen togs bort redan 1986. Väl godkänt.
Avslutningsvis är den riktigt stora nyheten faktiskt vad som saknas, nämligen att regeringen fastnade för att behålla officialgranskningen för relativa registreringshinder, i praktiken främst granskningen mot äldre förväxlingsbara varumärken och andra rättigheter. Detta är litet trist. Det är ganska trångt i registren och det finns en del situationer där förväxlingsrisken endast uppstår vid PRV:s administrativ granksning, men inte kommersiellt.
Regeringen hänvisar till protester från närningslivet, det vill säga brukarna av systemet. Framförallt är protesterna kopplade till inregistreringen av nya firmor där man tänker sig att risken är att nya verksamheter skulle bli sårbara genom att firmorna senare blir ifrågasatta rättsligt. Farhågorna är överdrivna vill jag påstå, inte minst baserat på att stora delar av Europa, inkl EG-varumärket självt, fungerar alldeles utmärkt utan sådan officialgrankning. Dessutom vore det fullt möjligt att slopa officialgranskningen för varumärken men behålla den för firmor, för att undvika just den risken. Slopad officialgranskning har både utredare och expertremissinstanser bett om sedan snart tio år, så bristen på förändring här får definitivt underkänt.
Summa summarum. Efter 13 års utredande och överväganden så blev det visserligen en del välkomna förbättringar och en formmässig uppfräschning, men djärvhet är verkligen inte det ord man fastnar för i sin sammanfattning. Den nya varumärkeslagen får med nöd och näppe godkänt.
PS. Om varför lagstiftarna snubblat när de formulerat möjligheten till överföring av en varumärkesansökan.
Förslaget till ny varumärkeslag innehåller alltså en förändring som innebär att det införs en möjlighet att inför PRV begära överföringen av en varumärkesansökan på grund av bättre rätt, vilken kan uppstå genom tidigare användning av varumärket – inte bara genom överlåtelseavtal och liknande transaktioner.
Vad som troligen har hänt är att lagstiftaren har dragit parallellen med patent- och mönsterskydd för långt, utan att ta de grundläggande skillnaderna mellan rättigheterna i anspråk. Liknande bestämmelser finns sedan tidigare i bland annat patentlagen och mönsterlagen – men i varumärkeslagen blir det problematiskt.
När det gäller patent så är det nämligen så att om någon har medverkat till att utveckla just den uppfinning som patentsöks och dennes rättighetsanspråk inte har beaktats så får denne därigenom ett bättre rättsanspråk än den sökande – men det gäller inte någon som utvecklat en annan mer eller mindre identisk uppfinning, utan bara just den uppfinning som patentsöks. Nyhetskravet – något förenklat – förhindrar samtidigt att den oberoende dubbelskaparen får patent. Motsvarande synpunkter gör sig gällande för mönsterskapande.
Eftersom nyhetskrav och dubbelskapande inte är relevanta på samma sätt för varumärken så framstår det därför som något oreflekterat att ”importera” bättre rättskonceptet från patent- och mönsterlagen rakt av.
Fredrik Lüning
Kommentera artikeln
