”En orgie i hämningslös repression är vettlöst”

Det behövs en välriktad hård repression mot kriminella som ägnar sig åt mord, skjutningar och sprängningar. Men dagens kriminalpolitik är ”vettlös” och kommer att skapa nya problem.
Det säger Sten Heckscher, före detta rikspolischef och justitieråd, som dömer ut Tidöavtalet.
”Jag har alltså inga svårigheter med långa straff för grova brott. Men om man tittar på Tidöavtalet så handlar det om en orgie i hämningslös repression mot allt – right across the board.”

Sten Heckscher är något av en nestor inom svenskt rättsväsende och lagstiftningsarbete. I hans bokhylla trängs ett fyrtiotal SOU:er och andra statliga utredningar som han genom åren har tagit fram inom de mest skilda områdena. Sedan han tog sin jur.kand 1968 har han varit bland annat generaldirektör, statssekreterare, statsråd samt justitieråd och ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen. Mest känd för den breda allmänheten blev han dock som rikspolischef under åren 1996 till och med 2004.

Det har gått nästan 20 år sedan dess. Vad skulle du ha prioriterat om du hade blivit rikspolischef idag?

– Kompetensfrågor på alla nivåer. Helt klart! Alla myndigheter har en utbildningsskuld, och jag är säkert själv en av skurkarna i den historien, men är det någonting som jag har lärt mig så är det att den enskilt viktigaste faktorn för en organisations framgång är kompetens.

– Och här måste man tänka nytt. Det räcker inte att då och då skicka människor på en veckas internat. Man måste hitta ett system där människor lär sig på jobbet genom att kompetens i det dagliga arbetet flyttas från de mer erfarna till de mindre erfarna.  

–

– Man måste också bygga kunskap på andra sätt, till exempel med hjälp av människor från andra organisationer, samarbete med lärosäten och annat. Det finns många sätt och rika möjligheter till utveckling.

Lever man alltså inte upp till behovet av kompetensutveckling idag?

– Nej, det gör man varken inom Polisen eller i den övriga statsförvaltningen. Samtidigt är det viktigt att framhålla att just Polisen är en synnerligen människointensiv verksamhet och där kan bristen på kompetens bli allvarligare än på många andra ställen. 

– Ta till exempel frågan om uppklaring av brott. Det handlar om kriminalpolisiär kompetens, om ett sätt att tänka och agera utifrån en metod. Det är otroligt viktigt att sådan kunskap utvecklas och sprids vidare och att detta sker systematiskt och på ett genomtänkt sätt. Där tror jag att det behöver göras betydligt mycket mer.

Du själv, precis som nästan alla svenska rikspolischefer, har haft en bakgrund som jurist. Anders Thornberg är Sveriges första rikspolischef som är ”riktig” polis i botten. Vad betyder sådant?

– Man kan tänka sig både det ena och det andra men nej – det är inte avgörande. Anders är en välutbildad polis med stor erfarenhet av att leda polisorganisationer, omvittnat duktig.

– Jag tror inte att den ena eller andra bakgrunden behöver vara bättre eller sämre. Det viktiga är att man är i stånd att lära sig saker, att man har förmågan att komma in i en organisation och någorlunda snabbt tillgodogöra sig kunskap och förstå vad som behöver göras. Och att man har vett att omge sig med människor som kan annat.

– Jag tror inte på det där med att man måste ha en viss specifik kunskap för att kunna leda en organisation. Det finns det ju så många i verksamheten som har olika kompetenser. Chefen för SJ måste alltså inte vara lokförare.

När du var rikspolischef tog du aldrig ens ut en uniform, vilket de flesta andra rikspolischefer har gjort…

– Nej, varför skulle jag göra det? Varför skulle jag låtsas vara någon annan än jag i själva verket är?

Polisen är ju en så kallad enrådighetsmyndighet där allt ansvar för myndigheten har lagts hos rikspolischefen. Vilken möjlighet och makt har en rikspolischef att i praktiken påverka den taktiska och operativa delen av polisarbetet?

– Som rikspolischef kan man inte stå i gathörnen och dirigera trafiken men man har stora möjligheter att påverka vad som händer på lite sikt.

– Man äger bland annat penningfördelningen, utbildningsfrågorna och chefstillsättningarna. Man har totalt sett ett stort inflytande över polisens verksamhet och inriktning.

Är det utifrån detta rimligt att en rikspolischef kan hållas ansvarig för det polisiära tillståndet i landet?

– Ja, det är rimligt. Rikspolischefen har det yttersta ansvaret för allt som händer i organisationen och då har man också en skyldighet att se till så att det hela fungerar utifrån de förutsättningar som man har fått. Sedan är det en annan sak att man givetvis inte kan utöva all denna makt själv.

– Man måste delegera. Men den som delegerar har också ett ansvar för att det som har delegerats sköts på ett rätt och riktigt sätt. Det betyder för övrigt att också regeringen har ett visst ansvar för det som delegerats till polisen.

Hur delegerar man på ett rätt och riktigt sätt i en organisation med 30 000 anställda?

– Delegering innebär ju att någon annan beslutar på dina vägnar.

– En god delegering kräver fem saker: det måste vara tydligt vad det är som är delegerat, gärna skriftligt. Det måste vara tydligt till vem man har delegerat uppgiften, gärna skriftligt. Man måste se till så att den som man har delegerat uppgiften till har rätt kompetens. Man måste se till så att den som man har delegerat uppgiften till har tillräckligt med resurser för att kunna utföra sin uppgift. Och sist men inte minst: man måste följa upp och utvärdera för att kunna ta det yttersta ansvaret också för det som är delegerat.

– Det finns många som tror att delegering bara handlar om att be någon annan att göra någonting och att man sedan slipper att ta ansvar själv. Så är det inte. Det måste alltid finnas möjlighet att kräva ut ansvar hos ledningen, hos den som har delegerat från toppen.

Om vi går ett steg upp i hierarkin: Vilken praktisk möjlighet har en justitieminister, och ytterst regeringen, att påverka den polisiära verksamheten?

– Stora möjligheter. Regeringen har det yttersta ansvaret för vad förvaltningen gör och ska på det sätt jag just beskrev se till att polisen kan sköta sitt jobb.  Dels äger man lagstiftningsprocessen och pengarna, dels ska det understrykas att regeringen har en mycket långtgående makt att säga till myndigheter vad de ska göra och hur och när de ska göra det. Men det är viktigt att det hanteras med förstånd. Ryckig och detaljerad styrning är skadligt. En bra regering ska tänka långsiktigt och ha is i hatten.

– Men den här myten om att svenska myndigheter skulle vara självständiga ställer bara till en massa förvirring. Myndigheter är inte självständiga. Myndigheter har lydnadsplikt som alltså ska utkrävas med omdöme.

– Regeringen kan säga åt rikspolischefen vad som ska göras. Och det gör man årligen i sina regleringsbrev och genom den instruktion som varje myndighet, inklusive Polisen, har.

Var går gränsen för så kallat ministerstyre?

– I Sverige avviker organisationen av förvaltningen från andra europeiska länder utom Finland. Hos oss är myndigheterna fristående utanför regeringen medan de i de andra länderna är en del av ministerierna under direkt ledning av ministrarna. Förklaringen finns i vad som hände när Karl XII dog, men det hinner vi väl inte gå in på…

– Men bara för att svenska myndigheter är fristående så är de inte självständiga. Regeringen får, enkelt uttryckt, inte lägga sig i beslutfattandet som rör myndighetsutövning i ett enskilt ärende. Men i övrigt har den stor makt att styra sina myndigheter.

– Hos oss är ministerstyre ett fult ord men i andra länder är det alltså regel. Samtidigt är det naturligtvis inte så att en norsk justitieminister är nere med fingrarna i syltburken bara för att han eller hon får.

Vad tycker du själv om detta som både gammal rikspolischef och minister?

– Jag tycker att det är bra att faktiskt och formellt ansvar hänger ihop och att ministrar inte lägger sig i den dagliga hanteringen. Däremot har man ju som myndighetschef normalt informella underhandskontakter med departementet, oftast med statssekreteraren.

– Där kan det framföras synpunkter och finnas ett meningsutbyte. Som myndighetschef följer man oftast de signaler som kommer från Regeringskansliet på det sättet, men det är viktigt att slå fast att det är myndighetschefen som i en sådan situation har ansvaret för besluten.

Skulle man kunna tänka sig att Justitiedepartementet till exempel säger åt polisen att avslå en ansökan om demonstrationstillstånd för koranbränning?

– Nej, det vore att gå för långt och skulle strida mot regeringsformen. Däremot skulle man kunna tänka sig att statssekreteraren frågar till exempel riksåklagaren om hon inte har funderat på att väcka åtal i en viss fråga som skulle kunna behöva prövas.

– Men det får inte vara en anvisning, bara en fråga, och det är riksåklagaren som får ansvaret för ett sådant beslut.

Har du själv fått någonting motsvarande serverat under dina många år som rikspolischef?

– Ja, ja. Det har hänt. Nu råkar ju jag kunna systemet och vet var gränserna går, vilket är en förutsättning för att sådant här ska fungera. Om både statssekreteraren och myndighetschefen vet vad som står i regeringsformen och hur ansvaret är fördelat så fungerar sådant här bra.

– Jag hittade på ett system för regelbundna underhandskontakter med statssekreteraren där vi i förväg anmälde till varandra vilka frågeställningar som borde diskuteras på nästa månatliga möte. Goda informella kontakter är viktiga!

Alla myndighetschefer och statssekreterare kanske inte är lika pålästa på sådant?

– Nej, och problemen uppstår, som i så många andra sammanhang, när människor är okunniga. Då blir de återhållsamma och utnyttjar inte de möjligheter som finns. Okunniga människor blir ofta rädda.

– Dessutom, och det ska sägas, finns det ibland en beröringsskräck från Regeringskansliets sida när det gäller att använda sig av de här möjligheterna. Man vill inte få debatten om ministerstyre över sig.

Polismyndigheten omorganiserades stort för åtta år sedan. Var gick det snett?

– Förändringen i sig var motiverad, klok och bra, och trots att en del gick fel så kan man se att den faktiskt har fått positiva effekter. Det går till exempel att utan krångel flytta personal till andra delar av landet när det behövs.

– Men genomförandet i stort blev inte bra. Jag tror att en viktig orsak är att alla mellanchefer skulle söka om sina jobb och att detta drog ut på tiden. Den där chefscirkusen gjorde att det blev stopp i systemet trots att det är dessa människor som varje dag ska se till så att det operativa fungerar.

När det gäller gängkriminaliteten så sa Sveriges före detta statsminister Stefan Löfvén att vi inte ”såg det komma”… Borde vi har gjort det?

 – Det kan man ju tycka så här i efterhand, att vi från början borde ha varit duktigare på integreringsfrågor och att undvika segregering. Segregeringen är inte i första hand etnisk utan ekonomisk.

– En lösning på problemet är inte snuten ur nästan. Skolfrågorna. Utbildning. Men naturligtvis också polis och andra aktörer i rättsväsendet. Vi har inte varit tillräckligt förutseende i så här viktiga och svåra frågor.

– Jag vet inte om vi kan säga när detta egentligen började. Inom polisen såg vi i vart fall inte dessa tecken på min tid.

Har polisen tillräcklig kompetens, erfarenhet och upparbetade metoder för att komma åt problemet?

– Jag tror att det håller på att bli bättre men det verkar ha varit en dipp till följd av den nya situationen. En orsak är nog att det tog för lång tid att rigga en sådan organisation omedelbart efter de problem som uppstod med omorganisationen 2015.

– När jag arbetade på Långholmen i slutet på 1960-talet (ett dåtida fängelse i Stockholm, reds. anm.) erkände den som åkte fast. Det var mycket mer idylliskt då. Om man var kassaskåpssprängare så vad man ju det och då erkände man.

– Idag är det ingen som erkänner, ingen pratar eller vittnar. Och då måste polisen rusta sig med andra och nya metoder och lära sig att använda både gamla och nya metoder på bästa sätt.

Möjligheterna med teknisk bevisning har onekligen gått framåt.

– Så är det men då har vi det här med NFC i Linköping (Nationellt forensiskt centrum, reds. anm.) Det är en skandal att de inte kan få ordning på verksamheten där. Långa väntetider, en flaskhals som påverkar hela den kriminalpolisiära verksamheten.

– Den typen av kompetens som Linköping har måste finnas inte bara där utan också på andra ställen i landet.

Idag talas det mycket om att det behövs ”hårdhandskar” från rättsväsendets sida. Vad anser du?

– Det behövs – som väl riktad hård repression. När det gäller grova våldsbrott så är det ingen brist på straffskalor. Vi kan låsa in personer som döms för sådana brott mycket länge.

– Men vi måste ju få fast dem, få en möjlighet att lagföra dem. Det är det som är grejen och det är det som är polisens uppgift. Här finns förbättringspotential.

– Och vi ska inte glömma domstolarna. Den färska HD-domen om bevisvärdering är intressant.

Hur ser din målbild ut med den väl riktade repressionen. Är det inkapacitering eller markering?

– Det är klart att den som sitter inne blir inkapaciterad. Men det finns en gräns för straffens stränghet och den gränsen sätts av hur allvarligt brottet är.

– Håller man på med mord, skjutningar och sprängningar så kan vi dra på så in i helsicke med straff. Däremot ska vi inte låsa in en tjuv på livstid bara för att risken för återfall är hög.

– Gränsen för tvångsingripandet från samhällets sida sätts av hur grovt brottet är och inte utifrån risken för återfall på individnivå.

År 2019 skrev du och nu framlidne justitierådet Dag Victor ett remissvar som också publicerades som debattartikel i Dagens Juridik (DJ 2019-04-05) om riskerna med slopad så kallad ungdomsrabatt. Nu ser vi det hända.

– Ja, fast jag gillar inte ordet straffrabatt eftersom det inte handlar om någon rabatt utan om en ansvarsbegränsning.

– En 15-åring har inte samma möjlighet att ådra sig skuld som en 25-åring vilket betyder att repressionen mot en femtonåring måste bli mindre än mot en vuxen.

– Skuldsumman sätter ju en gräns för hur mycket repression samhället är berättigat att använda mot en människa.

Skuldsumman?

– Om du är ung så kan du inte fullt ut svara för dina handlingar och kan då inte heller straffas fullt ut. Det är därför som man successivt kan ådra sig mera skuld i takt med ökad mognad.

– Det är samma sak som med tillräknelighet. Om du inte kan svara för dina handlingar så ska du inte heller straffas.

– Nu håller de på att rasera det där systemet.

Nyligen greps en 13-åring och en 14-åring med skarpladdade automatvapen efter en biljakt i Stockholm som slutade med en krasch. Vad tänker du?

– Jag kan bara svara väldigt platt… Det är fruktansvärt, förfärligt! Med detta inte sagt att vi kan straffa bort sådant bland så unga människor.

– Vi ska naturligtvis ingripa mot de här ungdomarna men vi måste agera utifrån kunskap och utifrån att vi inte får tappa hoppet om våra unga.

 – Vi kan inte låsa in dem på Kumla under långa tider utan måste hitta andra sätt. Sedan kommer man tyvärr att misslyckas med flera av de här människorna men det är en helt annan sak.

Vilka politiska krav tror du kommer att resas den dag som så här unga människor agerar så att utomstående faller offer för dödligt våld?

– Ja, du… Varför försöker man inte i tid att koncentrera mer ansträngningar och resurser på att se till så att de här ungdomarna har någonting vettigt att göra, så att de går i skolan och kan bli en del av vårt samhälle. Konstigt att vi inte gjort mer sådant.

– Det finns ju till exempel skolsatsningar i segregerade områden som har fungerat. Vi borde se till så att de gör någonting helt annat än att sitta i en bil med automatvapen.

Vad anser du generellt om den kriminalpolitik som bedrivs idag?

– Jag har alltså inga svårigheter med långa straff för grova brott. Men om man tittar på Tidöavtalet så handlar det där om en orgie i hämningslös repression mot allt – right across the board.

– Det finns inte någon beskrivning eller analys av de problem man vill lösa. Förslagen ger en splittrad och ogenomtänkt bild med oprecis inriktning. Ordet kunskap förekommer inte.

– Man ska höja alla straff för allt, avskaffa villkorlig frigivning, påföljder för unga brottslingar – allt… Det är vettlöst och kommer förmodligen dessutom att leda till än värre bekymmer.

Kan du utveckla det?

– Det finns väl ingen som tror på att fängelsemiljöer är särskilt lämpliga för att återföra människor till en laglydig levnad. Dessutom är det mycket dyrt. Idag låser vi in individer på anstalter som redan är överfulla och det gör de här miljöerna ännu läskigare.

– Förhållandena är olidliga och vi skapar krutdurkar som ju ska komma i samhället en dag. Och vad är det för personer vi då får ut? Jag tror att det här är riktigt farligt.

– Insatser ska bygga på kunskap och analys och inte på primitiv repression. Man bör kunna göra sannolikt att den ökade repression man vill införa ska kunna leda till de resultat man önskar. Men några sådana överväganden har man inte kostat på sig.

Kan du nämna något bra exempel på straffskärpningar den senaste tiden?

– Jag tycker att det var bra när man skärpte straffen för grova vapenbrott. Jag tycker att det är rimligt med två års minimistraff för grovt vapenbrott. Genom den befogade straffskärpningen fick man dessutom ökad tillgång på tvångsmedel.

– Bara den omständigheten att man har ett sådant vapen innebär att man kan låsas in ganska länge. Då kan vi komma åt dem som åker runt med skarpladdade automatvapen.

Vad anser du om lagförslagen om preventiva tvångsmedel och visitationszoner?

– Svår fråga. Men jag tror att vi kan acceptera preventiv avlyssning beroende på hur kriterierna ser ut. Det är en avvägning i ljuset av den situation vi befinner oss i.

– När jag arbetade åt Narkotikakommissionen 1983 skrev vi ett betänkande om buggning där vi avvisade tanken eftersom det inte behövdes då. Och det tror jag var rätt då.

– Många år senare tilläts buggning och det var rätt utifrån de omständigheter så rådde då. Och nu är det en permanentad form av hemliga tvångsmedel som jag själv har varit med om att utreda. Jag tror att det är samma sak med preventiv avlyssning.

Ser du inga risker med det så kallade sluttande planet?

– Jo, det måste man alltid ha med sig. Det argumentet användes redan när vi införde möjligheten till telefonavlyssning en gång i tiden. Och det planet har ju sluttat sedan dess…

– Så ja – det är klart att frågan måste ställas: har vi idag en så allvarlig situation att vi åter kan tillåta oss att passera en principiell gräns?

Anser du att det är så idag?

– Ja, jag är beredd att säga att det är godtagbart med preventiv avlyssning. Men det kan bara släppas fram om kriterierna är bra, om beslutsprocessen är bra och om kontrollmekanismerna är bra.

– Den situation vi har idag med skjutningar och sprängningar är allvarlig. Där måste vi hitta nya möjligheter att lagföra människor och nya verktyg som kan sätta stopp för att brotten fullbordas.

– Och åter: se till att vi har duktiga kriminalpoliser.

Visitationszoner?

– Nej, det tycker jag är fel, där tycker jag att nackdelarna överväger. Jag tror att visitationszoner riskerar att bland annat skapa misstro och motstånd mot polisen.

– Dessutom har poliserna inte några större svårigheter att med dagens regelverk stoppa och visitera människor när det är nödvändigt.

Du var först president för Kammarrätten i Stockholm och därefter ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) där du lyckades få ordning på de stora balanser som hade funnits där i många år. Hur ser ditt recept ut? 

– Det är ingen rocket science… Det handlar om att ta itu med frågorna systematiskt och hitta ett vettigt sätt att komma åt problemet. Och det lyckades på båda domstolarna. 

– Jag vann ett vad mot ett pensionerat regeringsråd som sa att jag aldrig skulle klara av att på tre år halvera Regeringsrättens åttatusen ärenden som låg i balans. Vi lyckades göra det på två år. Så han fick bjuda mig på några öl.

Vad gjorde du konkret? 

– Jag hade först personliga samtal med samtliga anställda – och då menar jag alla anställda. En halvtimme med var och en gav en bra bild av situationen. 

– Därefter skapade jag en liten grupp som kartlade i detalj hur vi hanterade målen. Vad hände från det att målen kom in till dess att de åkte ut? Vi gjorde flödesscheman där minsta lilla åtgärd fick en post-it-lapp. Om någon flyttade ett papper från ett bord till ett annat eller satte in det i en pärm så fick det en post-it-lapp. 

– Det gav oss en beskrivning från början till slut, från ax till limpa. Fanns det någon åtgärd vi inte förstod poängen med så tog vi bort den. Vad behövde vi göra och vad borde vi inte göra?

Och hur hanterade ni resultatet? 

– Vi införde tre principer. Först något som jag kallade för kvalificerad inkorgsanalys. När ett mål kom in till domstolen så skulle en kvalificerad person snabbt besluta en plan för hur vi skulle hantera målet. För en prejudikatinstans innebär det att vi med vändande post kunde avgöra de mål där det var uppenbart att det inte skulle beviljas prövningstillstånd. 

– Dessutom förde vi ihop mål som avsåg samma sak och såg till att de handlades samtidigt av en eller ett par föredragande. 

– Den tredje åtgärden handlade om att skapa särskilda insatser mot gamla mål som hade samlats på hög, framför allt skattemål. Ett antal personer avdelades för att beta av dessa mål. Innan de var färdiga fick de inte störas med någonting annat. Och så riggade vi de föredragandes arbete på ett annat sätt; mindre ensamt, mer arbete tillsammans.

Är det svårt att få personalen med sig på sådant här? 

– Egentligen inte. Det var många som tyckte det var kul att jobba på ett delvis annat sätt och, inte minst, att få bukt med de jäkla gamla balanserna.

– När jag var på kammarrätten införde jag någonting som de aldrig hade haft där. Jag införde tertialuppföljning där jag var fjärde månad besökte alla avdelningar och gick igenom deras inneliggande lager och undrade vad som egentligen hade hänt med målen sedan senast. Faktum är att det var samma sak på Polisen när jag tog över där. Det fanns ingen organiserad resultatuppföljning, vilket är groteskt i vilken organisation som helst.  

– Jag har alltid sett till att ha både planeringsdialoger och resultatdialoger med mina medarbetare och det kommer man ganska långt med som chef. 

FAKTA – Sten Heckscher, f.d. bl.a. statssekreterare, rikspolischef, justitieråd och ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen.

Född: 1942, Stockholm.

Jur.kand: 1968, Uppsala universitet.

Notariemeritering: 1971, Stockholms tingsrätt

Hovrättsassessor: ”Någon gång under andra halvan av 1970-talet”, Svea hovrätt

Övrig bakgrund: F.d. justitieråd och ordförande för Högsta förvaltningsdomstolen, president för Kammarrätten i Stockholm, generaldirektör för Patent- och registreringsverket, rättssakkunnig, departementsråd, enhetschef, rättschef, statssekreterare i Justitiedepartementet samt statsråd (näringsminister 1994-1996 i Ingvar Carlssons S-regering). Utredare i ett fyrtiotal SOU:er och andra statliga utredningar.

Bor: Centrala Stockholm.

Familj: Ja, jag har familj.

Fritid: Jag har ju fritid jämt nuförtiden! Jag läser, jag umgås med min fru, mina kamrater och mina hundar, jag är ute på mitt landställe i södra skärgården. Dessutom har jag mina myndighetschefsgrupper, där jag är någon slags konsult i regeringens program för myndighetschefer.