Utredningens felaktiga bild av de avtalssituationer som förekommer inom TV- och filmbranschen leder till en upphovsrättslag utan verklighetsförankring och som helt enkelt inte är applicerbar på avtalssituationer som aktualiseras här.
Nyligen kom den nya upphovsrättslagen återigen på tapeten. Det var på snudd att man hade lyckats förtränga delbetänkandet som kom i fjol, men icke, för nu gjorde det sig påmint igen.
Häromveckan presenterade professor Jan Rosén sitt slutbetänkande till ny upphovsrättslag. Slutbetänkandet i sig innehöll mer eller mindre endast redaktionella och språkliga ändringar vilket väl i sig är välkommet med tanke på dess något föråldrade uttryckssätt.
Däremot ger delbetänkandet Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24), som presenterades i april förra året, anledning till reflektion. Vi har att göra med ett brett spektrum av branscher som kommer att beröras av lagen. Här kommer jag emellertid endast att beröra TV- och filmbranschen.
En komplex avtalssituation
TV- och filmproduktion bygger normalt på långa kedjor av avtal mellan olika aktörer vilket skapar en komplex avtalssituation. Roséns lagförslag utgår från en förenklad bild av rådande avtalsförhållanden där avtal ingås mellan upphovsmän och rättighetsförvärvare där verket har tillkommit på initiativ av upphovsmannen. Även om situationen inom vissa branscher, till exempel inom musikindustrin, må se ut på detta sätt är situationen inom TV- och filmbranschen en annan. I den här verkligheten är det normalt TV- eller filmbolaget som tar initiativ till skapandet och som står både för den ekonomiska investeringen och risken. I en sådan verklighet blir den naturliga följden givetvis att TV- eller filmbolaget har ett stort intresse av att få nyttja verket i fråga. Och att kunna sluta avtal kring upphovsrätterna är därför av avgörande betydelse.
Åter till de komplexa avtalsförhållandena. Inom TV- och filmbranschen verkar avtal i olika former av system där frågan om vem eller vilka som påverkar avtalens konstruktion inte alltid är enkel. Avtalsförhållandena är normalt många och inbördes beroende av varandra. Avtal ingås med allt från producent och regissör till skådespelare eller utövande konstnär. Långa kedjor av avtalsrelationer är därför svårundvikliga i dessa sammanhang. Än mindre är det viktigt att låta dessa avtal vara sammankopplade med varandra så att produktionen inte riskerar att fallera.
Vi befinner oss i en skapande och kreativ verklighet, säkert långt ifrån den verklighet som många av oss som tar del av denna krönika befinner oss i, där det inte alltid går att förutspå vilka avtalssituationer som kommer att uppstå på vägen mot en produktion. Avtal ingås före liksom under tiden för en produktion men likaså i samband med slutproduktion. Inte sällan förutsätter ett avtals ingående ett redan träffat avtal.
En generell nyttjandeplikt kombinerad med hävningsrätt
Som grädde på moset föreslår utredningen en generell nyttjandeplikt för verk som förvärvats med ensamrätt. Denna kombineras med en hävningsrätt. I förslaget står det ”Om förvärvaren inte har gjort verket tillgängligt för allmänheten inom rimlig tid eller senast inom fem år från det att upphovsmannen har uppfyllt sin del av avtalet, får upphovsmannen häva avtalet” (egna kursiveringar).
I den redan beskrivna verklighet som råder för en TV- eller filmproduktion skulle detta innebära att en enskild upphovsman, oavsett betydelsen av dennes bidrag till produktionen, kan hävda sina intressen på bekostnad av övriga upphovsmäns. Även om syftet med den föreslagna regeln – att möjliggöra upphovsmannens egen användning om verket inte utnyttjas av den som förvärvat en nyttjanderätt – kan låta bra vid en första anblick, så går det stick i stäv med den rådande verkligheten för en TV- eller filmproduktion. Den egna användningen kräver samtycke från övriga upphovsmän i produktionen. Möjligheten att häva avtalet gör den enskilde upphovsmannens intressen helt dominerande medan övriga upphovsmäns ekonomiska såväl som ideella intressen förbises. Resultatet i TV- och filmbolagens verklighet blir en mycket komplicerad rättsbild och i denna situation, om någon, finns en stor risk för att en ”död hand” läggs på produktionen. Den döda handen var en av flera aspekter som utredningen skulle undvika att skapa.
Den föreslagna bestämmelsen kräver dessutom att ett tillgängliggörande för allmänheten görs inom rimlig tid. Enligt nuvarande bestämmelse i upphovsrättslagen gäller att inspelning av film eller TV-program ska ske inom fem år. Redan här är tidsfristen snävt tilltagen. Genom att kräva ett ”tillgängliggörande” förkortas tidsfristen ännu mer. I ett idealfall tar det ungefär ett år mellan inspelningsstart och tillgängliggörande (filmpremiär). En generell bestämmelse om rätt till hävning och skadeståndskrav om tillgängliggörande inte görs inom nu nämnda tid skulle därför riskera att bli regel snarare än undantag i en TV- eller filmproduktion. Till detta ska läggas att det ofta krävs stora investeringar för att säkra en produktion. Men vem vill investera när risken för att produktionen inte hinner klart och upphovsmännen häver sina avtal är överhängande? Vem som helst kan se att den föreslagna bestämmelsen får fullkomligt orimliga konsekvenser för den verklighet som råder för TV- och filmbranschen.
Olika verkligheter – en lag
Med allt detta sagt är det dock inte sagt att vi ska skriva en upphovsrättslag utifrån en verklighet som består endast av TV- och filmproduktion. Det finns förstås fram- och baksidor med allt. En framsida med att anpassa lagstiftningen till olika branscher är att den just anpassas till den verklighet i vilken den ska implementeras. En baksida är å andra sidan att vi inte har någon aning om vilken verklighet som står för dörren i morgon. Här hade utredningen behövt lägga ner mer krut. Lösningen är dock inte att införa den form av generella regleringar om nyttjandeplikt kombinerad med hävningsrätt som föreslås. Det är uppenbart att en sådan reglering omöjliggör för vissa branscher att fungera.
Åsa Persson
Biträdande jurist, Cederquist
