DEBATT – av William ”Billy” Butt, f.d. musikproducent
Det var efter sin tredje resningsansökan hos Högsta domstolen som Kaj Linna fick sin morddom undanröjd. I en av hans tidigare ansökningar rådde det oenighet då två av fem ledamöter ville bevilja resning.
På grund av att HD har satt ribban för resning så högt fick alltså Kaj Linna sitta kvar i fängelse i flera år. Om vi hade haft en resningskommission i Sverige skulle han ha beviljats resning flera år tidigare.
Kaj Linnas frikännande efter att ha suttit oskyldigt fängslad i 13 år har väckt debatten om behovet av en oberoende kommission som skulle granska domar som framstår som tveksamma. Ett sådant organ skulle vara helt oberoende av det övriga rättsväsendet.
Bland dem som ser positivt på detta finns Högsta Domstolens ordförande, justitierådet Stefan Lindskog som också får medhåll av sin företrädare Johan Munck.
Stefan Lindskog anser att justitieråden i HD bör ägna sig åt prejudicerande juridik istället för att belastas med mängder av resningsansökningar. Både Lindskog och Munck hänvisar till hur oberoende kommissioner i Norge och England har fungerat bra i resningsärenden.
Intresset från politiskt håll är dock förvånansvärt svagt – särskilt med tanke på att makthavarna i Sveriges riksdag mycket väl känner till det faktum att antalet felaktiga domar har ökat.
Det verkar nästan som om politikerna förtränger det faktum att Sverige har oskyldiga som sitter i fängelse och oskyldigt dömda som redan har avtjänat sina straff utan att ha fått upprättelse. Dessa har ansökt om resning, i vissa fall flera gånger, men har i princip bemötts av stängda öron.
Det finns en och annan riksdagsman som har motionerat för en oberoende resningskommission men detta har bemötts med axelryckningar hos andra ledamöter som anser att det finns viktigare saker att ägna tiden och pengarna åt. Enligt dem fungerar tydligen det nuvarande systemet perfekt. Men de lurar sig själva.
JK:s rapport “Felaktigt Dömda” (2006) berättade nämligen en annan historia. Den visade att “systemet” inte alls fungerat bra. Innan JK:s rapport kom hade elva tidigare dömda friats genom resning. Tre av dessa var morddömda och resterande åtta var dömda för sexbrott.
Sedan JK:s rapport publicerats har ännu fler felaktiga domar rivits upp. Alla dessa fall har en sak gemensamt – de handlar om män som har beviljats resning tack vare journalister och pro-bono-advokater.
Ett av de mest upprörande fallen handlar om en man från Västmanland som, efter att ha suttit i fängelse i över nio år, visade sig vara oskyldigt dömd. Om Sverige hade haft en Oberoende Resningskommission hade den mannens liv inte blivit förstört i så många år.
Risken finns dock att en resningskommission skulle komma att bestå av samma typ av individer som med hänvisning till principen om orubblighet avslår starkt grundade ansökningar om resning. Jag syftar då på riksåklagaren och de justitieråd i Högsta Domstolen som bland annat avslog Kaj Linnas och andras tidigare resningsansökningar på grund av sin fixering om att lagakraftvunna domar i princip ska vara för evigt orubbliga.
Kaj Linnas och andras orättvisa straff förlängdes på grund av systemets tilltro till denna princip. Beslutsfattande om resning bör därför ske utanför “systemet”.
Vad som behövs i en eventuell oberoende resningskommission är världsvana personer som är just oberoende. De bör vara av olika åldrar och etnicitet så att de speglar hela det svenska samhället. Man bör ha en kommission som leds av jurister som arbetar utanför systemet men som innehar samma kompetens som de jurister som arbetar i systemet.
Somliga jurister vill få oss tro att fallet Kaj Linna bara var “ett enstaka fall” men den som har insyn i rättsväsendets förehavanden begriper mycket väl att om vi fortsätter med samma resningssystem som idag kommer justitiemorden att fortsätta uppdagas av media.
Vi kan inte blunda för det faktum att så många justitemord har rullats upp i Sverige. Det finns en rad oskyldigt dömda som står i kö och väntar på att Sverige ska införa en Oberoende Resningskommission så att deras fall blir tagna på allvar.
Under tiden kommer flera journalister att avslöja flera felaktiga domar – och det dröjer inte alls länge innan eftervärldens hårda dom kommer; ty i och med fallet Kaj Linna lurar den redan runt hörnet.
