KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Man kan fråga sig om domarsysslan är ett kall och/eller ett yrke. I vart fall verkar den vara ett tämligen så kallt yrke nutilldags.
I Svenska Dagbladet den 5 januari 2015 varnade ett kammarrättsråd och en rådman för att svårigheterna att få de ordinarie domartjänsterna besatta med dugliga jurister kan leda till att allmänhetens förtroende för rättsväsendet vacklar än mer. I Dagens Juridik uppmärksammades den artikeln och föranledde en ”blänkare” den 12 januari 2015. Även i Jusektidningen (nr 1/2015) togs den artikeln upp på en debattsida.
Det är förvisso så att tillsättandet av domartjänster på senare år utgjort ett problem – det har helt enkelt alltmer ofta saknats kompetenta sökande. I flera fall på senare år har domarnämnden nödgats ”återremittera” sådana ärenden…Vad i fridens dar kan detta nu bero på?
När det gäller att öka attraktiviteten vad gäller olika tjänster talar man nästan alltid om pengar. Höjer man lönen för domare borde väl dugligt folk söka sin bärgning i denna syssla kan man tycka. Jag tror emellertid inte alls att det bara handlar om pengar – andra värden i livet gives faktiskt. Till dem hör frihet.
För min egen del var det så att jag valde domarbanan därför att den tycktes mig innefatta ett slags frihet – nota bene om man skötte sina kort. Under mina första stapplande steg på denna bana ansåg jag att om jag arbetade duktigt kvällar, helger och ibland även nätter skulle jag kanske i en kommande domarsyssla i hygglig mån kunna styra över mitt eget liv även i arbetet! Det attraherade mig!
Den ovan nämnda artikeln berör just detta, som kan rubriceras som en av mina käpphästar – nämligen de klara fördelarna med det gamla rotelsystemet i våra domstolar.
Det systemet borgade inte bara för en god hantering av målen till fromma för den rättssökande allmänheten utan även för att domarna mestadels kunde vara tillfreds med sin syssla. Mot slutet av förra seklet började man emellertid alltmera ifrågasätta detta väl fungerande rotelsystem.
Bort med ”roteltänket” löd parollen då…. Domarrollen skulle renodlas, gubevars, och man skulle sitta och ta hand om av andra förberedda mål. Frukten av dessa säkert välmenta tankar blev att framför allt tvistemålen kom att segla runt i någon slags ingemansland – frustrerade advokater och andra ombud samt parter försökte förtvivlat få tag i någon ansvarig för de mål de var inblandade i…
Brottmålstingen, vilka alltså planerats av beredningssekretrare, kom ibland att antingen innehålla ideliga onödiga pauser eller att man snabbt hamnade i tidsnöd så att parter ombud, tolkar etc fick vänta på påropandet av ”sitt” mål i en timme eller mer – något som ju var irriterande inte minst för offentliga försvarare i så kallade taxemål.
Att planera ett brottmålsting kräver nämligen en ganska gedigen erfarenhet och är inte något man kan lära sig i en handvändning… Min enkla kolartro är att det är bra om ett mål följs av en domare – så att säga från ax till limpa.
När jag – efter en sejour på advokatbyrå i ett år – valde att återgå till domarbanan och alltså började se mig om efter en ordinarie domartjänst i början på 1980-talet var konkurrensen en helt annan än idag. Åtta till tio sökande var inte ovanligt när sådana tjänster utlystes.
Jag grep mig frejdigt an de domaruppdrag jag via hovrätten dåförtiden tilldelades och blev alltså en så kallad tingshäst under en tid. Man åkte runt mellan olika domstolar och fick hantera diverse mål – mestadels brottmålsting handlade det om, men ibland var det fråga om något infekterat tvistemål.
Man kan nog säga att det inte precis var de enklaste målen en tingshäst fick konfronteras med. Mången gång hade man sedan månader tillbaka liksom samlat ihopa en hel del eländesmål till ett så kallat ”fiskalsting”, till vilket hovrätten då utlovat assistans i skepnad av just sådana här tingshästar.
Ett sådant ting minns jag – det var på sensommaren 1982 i en skånsk stad – första och sista gången jag dömde i den domstolen…
Tinget var späckat med bitvis ganska tunga mål. Det handlade om tillhopa tolv mål och bland dessa fanns till exempel ett brottmål med två tilltalade, varav den ene skulle hämtas till rättegången. Målsägande och vittnen att höra i det mål… Planerad tid för huvudförhandlingen var – 40 minuter!
En sann rovdrift var detta! Jag vill minnas att den tingsdagen började klockan 09.00 och slutade först efter kl 20.00, då åklagaren var tämligen så utpumpad.
När jag på morgonen infann mig på domstolen och fick se vad som väntade mig blev jag ganska arg – jag tog helt enkelt akterna i famnen och stövlade in till lagmannen, som ju trots det utlejda tinget fanns på plats och därtill satt i samspråk med hr Sven-Erik Alhem, som dåförtiden var någon byråchef på skånska hovrätten.
Jag dängde högen med akter i bordet och sade; ”Jahau, det är alltså vad du menar att jag ska hantera idag!” Tack för det kaffet, om man så säger… Någon direkt reaktion kan jag inte minnas från detta mitt övertramp – men hr Alhem lär nock minnas det. Lagmannen ifråga är sedan länge hädansoven.
Nå, denna tingshästtillvaro varade ju bara ett fåtal år. Snart nog manade mig klokt folk att söka anställning som revisionssekreterare och jag gjorde så – fast det smärtade mig att lämna Blekinge för en sejour i huvudstaden.
Väl ditkommen trivdes jag ypperligt i HD – trots de för mig förhatliga flygresorna mellan Ronneby och Stockholm (far och flyg passar inte så bra ihop sade jag dystert till barnen mina).
Efter bara några månader som revisionssekreterare fick jag så en ordinarie domartjänst – som rådman i Kristianstad och då i konkurrens med ett flertal sökande, men jag stannade ju ett år i HD. Vad jag då inte fattat var ju att den där tingshästsejouren inte varit sådär värst gagnelig för mina strävanden att nå en ordinarie domartjänst.
Dåförtiden var det nog snarare så att den sortens jobb utgjorde en belastning. Man skulle helst ha sysslat med till exempel utredningsuppdrag eller arbetat i HD som revisionssekreterare för att kunna komma ifråga för domartjänster.
Efter hand kom ju domstolsverket att spela en roll i de här sammanhangen. Om man hade tjänstgjort på det verket i några år hade man nog chans att få förord av tjänsteförslagsnämnden till en ordinarie domartjänst ganska så snart och inte sällan kunde det då handla om en chefstjänst. Generaldirektören för Domstolsverket ingick i tjänsteförslagsnämnden… (Domarnämnden ersatte tjänsteförslagsnämnden den 1 juli 2008 och är en fristående myndighet, men alltjämt har generaldirektören för Domstolsverket rätt att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden.)
Nå, det jag vill hävda är alltså denna min gamla käpphäst – att rättsskipning inte alltid lämpar sig för stordrift! Domstolssammanslagningarna de senaste decennierna försvarades ju med att de smärre enheterna var alltför sårbara men hade nog väsentligen ekonomiska skäl (så är säkert också fallet med införandet av prövningstillstånd i överrätter för kanske snart alla typer av mål).
Min tro är att samhällsmedborgarnas förtroende för rättsväsendet naggas rejält i kanten om statsmakten betraktar rättsskipningen som en industriell hantering med löpande band. Varje mål är ju individuellt och kräver sin egen behandling!
En modernare rättegång inför man efterhand i reformer med sådan beteckning. Mig faller i tanken Charlie Chaplins ”Moderna tider” – en film från 1936 som handlar om individens otrygghet i en hård värld, där pengarna styr och människor betraktas som maskiner… Teknikens framsteg bör naturligtvis utnyttjas för modernisering även inom rättsväsendet. Men att det är människor som hanteras får man inte glömma.
