”En korrekt redovisning hade krävt en ordentlig rättslig analys – vilket skattedomstolen ville undvika”

KRÖNIKA – av advokat Claes Sjölin

Om en domstol inte dömer som det står i lagen, måste inte domstolen då förklara varför? Jo, så är det! Men om en domstol inte dömer som det står i lagen och inte förklarar varför – vad händer då? Ingenting!

Låter det absurt? Välkommen till skattedomstolarnas värld.

En nyligen meddelad dom av Kammarrätten i Stockholm[1] inger allvarliga betänkligheter. Saken handlar om den tydliga regeln i brottsbalkens portalparagraf[2] där det ju står: En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen

 Efter besked från Europadomstolen[3] vet vi att skattetillägg är ett straff och frågan kammarrätten hade att ta ställning till gällde om legalitetsprincipen och kravet på uppsåt inte skulle gälla för just straffet skattetillägg. Kammarrättens slutsats och domskäl lämnar mycket övrigt att önska. Bakgrunden är i korthet följande[4].

När man på 70-talet införde det kontroversiella sanktionssystemet skattetillägg innebar det att den gamla otympliga skattestrafflagen ersattes av enklare och billigare system. De nya reglerna ledde samtidigt till rejält ökade intäkter för statskassan. Mellan 2001-2009 uppgick nettointäkterna till mer än 1,4 miljarder kronor om året[5].

Poängen med det nya systemet var att skattetillägg ansågs vara en ”avgift” och inte ett straff. Med det ville man slippa onödiga straffrättsliga överväganden om skuld; var en uppgift fel skulle den skattskyldige betala en avskräckande hög avgift utan krav på att felet gjorts medvetet eller vårdslöst. Svårare fall skulle samtidigt fångas upp av en ny skattebrottslag. Frå­gor om dubbelbestraffning kunde lämnas därhän, eftersom skattetilläggen ju inte skulle vara ett straff.

Kritikerna oroade sig för rättssäkerheten men etablissemanget gillade den nya ordningen. Minns hur man gjorde sig lustig över Europadomstolen som en ”lek­stuga”.

Att skattetillägg nu är ett straff och alls inte en ”avgift” borde rimligen innebära att vanliga straffrättsliga regler skall gälla. En sådan av central betydelse är legalitetsprincipen. Att en straffbestämmelse inte får ges en vidare tillämpning än dess ordalydelse medger anses självklart.

Enligt brottsbalken gäller också grundregeln att en gärning skall anses som brott endast då den begås uppsåtligen. I rättspraxis och den rättsvetenskapliga litteraturen råder det inte någon tvekan om innebörden[6]. För att inte enbart uppsåtliga brott skall kunna bestraffas, måste detta framgå uttryckligen av brottsbeskrivningen.

Problemet är att reglerna om skattetillägg inte säger något om uppsåt eller vårdslöshet. Enligt brottsbalkens ordalydelse borde alltså krävas att Skatteverket bevisar att en oriktig skatteuppgift gjorts med uppsåt.

Kammarrätten har dock en annan uppfattning. Den spännande frågan blir då hur domstolen resonerat. Anser man att legalitetsprincipen och/eller reglerna i brottsbalken inte gäller för just straffet skattetillägg eller menar man att skattetillägg fortfarande skall ses som någon slags ”avgift” – trots beskeden från Europadomstolen – eller anser man att straffrättsliga regler inte gäller i skattesammanhang? Eller vad?

Oavsett vilken uppfattning man må ha om skattetilläggens nyttiga funktion och statskassans behov av intäkter är domen anmärkningsvärd. Den platt intetsägande motiveringen lyder: ”Vad NN har anfört i kammarrätten och vad som i övrigt framkommit i målet ger inte anledning till någon annan bedömning än den som underinstanserna har gjort”. Hur domstolen kommit till en sådan slutsats går inte ens att gissa[7].

Till saken hör att domstolens redovisning av parternas ståndpunkter gjorts olyckligt ofullständig. Som argument för ståndpunkten att ett strikt ansvar skulle gälla sökte Skatteverket stöd i vissa lagförarbeten[8]. Problemet är att dessa förarbetsuttalanden inte ens handlar om den omtvistade frågeställningen (och än mindre ger något svar på frågan), vilket den skattskyldige också påpekade[9]. Dessa omständigheter har utelämnats helt i domen, vilket nog inte är en slump. En korrekt redovisning av ståndpunkterna hade krävt en ordentlig rättslig analys, vilket domstolen ville undvika.

Till saken hör också att domstolen underlät att låta Skatteverket yttra sig över den skattskyldiges påpekande. Skatteverket har inte i något sammanhang förklarat varför legalitetsprincipen och/eller brottsbalksregeln, enligt verkets mening, inte skulle gälla i skattesammanhang; att hänvisa till irrelevanta förarbeten duger inte.

Men antag – rent hypotetiskt – att förarbetena säger det Skatteverket påstår, vilken betydelse skulle det i så fall ha mot en klar och tydlig lag? Menar kammarrätten, eller för den delen Skatteverket, verkligen att ett förarbetsuttalande skulle kunna ”ta över”? Det vore i så fall en märklig rättslig innovation. Med hänsyn till sakens vikt hade det varit på sin plats att begära klara besked från verket. Att målet inte blev så utrett som komplexiteten krävde kan troligen motiveras med risken att en ordentlig analys skulle visa att resonemanget inte höll ihop. Den risken var kammarrätten tydligen inte beredd att ta.

Att kammarrättens domskäl är undermåliga kan var och en se, men vilka närmare krav kan man då ställa på domskäl[10]?

Under advokatsamfundets Advokatdagar i november framförde justitierådet Stefan Lindskog sin syn på vikten av att domskäl skall fungera som en kvalitetssäkring[11]. Bärande poänger är att domaren kan kvalitetssäkra att resonemanget går ihop samtidigt som domskälen skall göra det möjligt för parterna att förstå och kontrollera det resonemang som lett fram till beslutet/domen. Vidare minskar väl utformade domskäl, där man identifierar problemen, argumenterar och kommer fram till en slutsats, ”onödiga” överklanden.

Med facit i handen kan man inte tro att kammarrätten håller med Lindskog på någon enda punkt. Det var inte enbart den skattskyldige som väntade sig mer av kammarrätten. Frågan har diskuterats en tid och många ville gärna tro att domstolen i vart fall skulle göra ett seriöst försök att reda ut problemen.

Ett underkännande av skattetilläggsreglerna för visserligen med sig långtgående och svårbedömda konsekvenser, men lagstiftaren har trots allt lämnat frågan vind för våg under lång tid[12]. Det borde därför inte ha varit obekvämt för kammarrätten att inta en motiverad ståndpunkt. Om ”kejsaren är naken” borde kammarrätten ha vågat säga så, eller förklarat varför centrala rättssäkerhetsregler inte skulle gälla i just skattesammanhang. Det ligger inte på en domstol att visa ”återhållsamhet“ mot en saktfärdig lagstiftare.

När en domstol brister i sin grundläggande uppgift att förklara på vilka rättsliga grunder man kommit fram till sitt beslut har man svikit sitt uppdrag. Bristen blir särskilt allvarlig när frågan rör en fundamental och inte tidigare prövad rättssäkerhetsfråga av stor vikt för många skattskyldiga. Det går inte gärna att dra någon annan slutsats än att kammarrätten valt att ge legitimitet åt en politisk dagordning, där statens intäkter prioriteras. Man har helt enkelt valt att värna statskassan framför lagen. Så får en svensk domstol inte agera.