Det är dyrt att processa. I kommersiella tvister uppgår advokatarvodena
regelmässigt till hundratusentals kronor. Inte sällan är det ett sjusiffrigt
belopp på sista raden i kostnadsräkningen.
Jag har inte tillgång till någon statistik men min känsla är att kostnaderna
stigit ganska rejält de senaste åren. Det hänger inte så mycket ihop med att
kostnaden per timme har ökat, även om timarvodena stigit en del under
2000-talet. Den största förklaringen till kostnadsökningarna är istället att
sättet att processa har förändrats.
Tidigare företräddes en part i en kommersiell tvist av en eller på sin höjd
två personer. Numera är det inte alls ovanligt att tre, fyra och ibland ännu
fler jurister är med i processteamet. Svenskt rekord lär innehas av en av de
större byråerna som – enligt vad jag har hört – hade nio man med i en och
samma process. Det säger sig självt att antalet debiteringsbara timmar – och
därmed klientens kostnad – ökar om ett stort team arbetar med processen.
Men sättet att processa har förändrats också på ett annat sätt. Och även den
förändringen har medfört högre kostnader. Det jag syftar på är de allt
längre inlagorna. Om man går tillbaka något decennium skrev svenska
advokater i regel ganska kort och koncist. Så är det inte längre. Numera
betraktas man väl närmast som oseriös om man inte får ur sig åtminstone ett
dussin sidor text varje gång man sätter sig vid datorn (plus försättsblad
och innehållsförteckning förstås…).
I riktigt stora kommersiella tvister spelar kostnaderna ingen – eller i vart
fall en helt underordnad – roll. Om tvisteföremålet däremot är fyra, fem,
sex miljoner kronor borde man som klient kanske fråga sig om man är beredd
att lägga en miljon på de egna advokaterna (och lika mycket på motsidans
advokater om man förlorar och dessutom ytterligare några hundratusen på
skiljemännen om det är ett skiljeförfarande). I en sådan tvist är det kanske
vettigare att på ett tidigt stadium försöka förlikas, särskilt om utgången –
som ju ofta är fallet – är relativt osäker.
Samtidigt kan det vara svårt att få till en förlikningsdiskussion. Alla
advokater som processar mycket vet att klienten ofta är starkt engagerad i
den egna saken och tror stenhårt på att han kommer att få rätt. Och även om
advokaten lyckas få klienten att se mera realistiskt på chansen att vinna
målet kvarstår att hantera klientens oro för att ett förlikningsinitiativ
skall uppfattas som svaghet av motsidan. Det här leder till att det kan vara
svårt att ens få igång en förlikningsdiskussion. Och även om en sådan
påbörjas präglas den ofta av en påtaglig försiktighet; ingen av parterna är
beredd att visa korten utan att veta hur motparten kommer att ställa sig.
Istället får processen rulla på.
För egen del tror jag att medling många gånger skulle kunna användas för att
komma till en snabbare och billigare lösning på tvisten.
Sedan länge finns en bestämmelse i rättegångsbalken (42 kap. 17 §) som gör
det möjligt för domstolen att förordna om medling i alla slags tvister, även
kommersiella sådana. Ibland kan medlingen tillhandahållas kostnadsfritt av
domstolen men i flertalet fall sker den på parternas bekostnad, t.ex. genom
att de gemensamt arvoderar en advokat som kopplas in för att medla dem
emellan. Likaså tillhandahåller Stockholms Handelskammare – genom ett
särskilt systerinstitut till skiljedomsinstitutet – medlingstjänster.
Varken domstolsinitierad medling enligt 42 kap. 17 § RB eller medling vid
Handelskammarens medlingsinstitut är särskilt vanligt förekommande. Enligt
en enkätundersökning (redovisad i SOU 2007:26), som besvarades av 52
tingsrätter, hade 20 av dem inte förordnat om medling vid något tillfälle
under åren 2004 och 2005 medan 26 tingsätter hade förordnat om medling högst fem gånger under den angivna perioden. Och vad jag förstår har
Handelskammarens medlingsinstitut – som inrättades i slutet av nittiotalet –
bara en handfull uppdrag varje år.
Till viss del tror jag att den ringa förekomsten av medling i kommersiella
tvister har att göra med att såväl parter som ombud är obekanta med
företeelsen. Här tror jag att Stockholms Handelskammare skulle kunna göra
mycket mer för att sprida kännedom om medling som tvistelösningsmetot. Ett
sätt vore förstås att hålla seminarier som knyter an till ämnet. Ett annat
sätt vore att på hemsidan publicera medlingsfall, dvs. redogöra för
omständigheterna i fall där medlingen avslutats med en förlikning och där
även redovisa hur medlaren gått till väga (så gör t.ex. det engelska
medlingsinsitutet CEDR, www.cedr.com). Ytterligare ett sätt att verka för
utbredning av medling i kommersiella tvister vore att arrangera en
utbildning för medlare. Sådana utbildningar finns i England – bl.a. vid det
nyssnämnda CEDR – och jag vet att några svenska advokater har gått dem.
Varför inte starta en sådan kurs i Handelskammarens regi?
