KRÖNIKA – av advokat Joel Sebastián Nilsson, medlem i Barcelonas Advokatsamfund och delägare i Nilsson & Hobeich
Alla murar är symboler. Det är svårt att förställa den desperation som driver människor att kasta sig över rakbladsförsedd taggtråd för att till varje pris komma över stängslet i Melilla och in i en ny värld – bara för att skickas tillbaka så fort de kommit över, sönderskurna och blodiga.
Det är svårt att föreställa sig paniken i en överlastad gummibåt som kantrar i sundet mellan nordafrika och Spanien.
Men allra svårast är det att verkligen inse att den gränspolitik som beordrar poliser att skjuta med gummikulor på drunknande människor för att hålla dem från stranden – den gränspolitiken är vår. Det är Europas gränspolitik och på den bygger vårt välstånd.
De som Schengenmurarna stänger ute är inte i första hand folk av en viss hudfärg eller etnicitet, sexuell eller politisk läggning – det är de fattiga. Det muren, taggtråden och gummikulorna skyddar – det är den europeiska ekonomin.
Samtidigt finns det en annan grupp ”invandrare” som är önskvärda i Europa. Det är inte bara så att dörrarna står öppna för dem, de olika europeiska länderna slåss inbördes om att lägga beslag på dem.
Spanien stiftade under hösten en lag för “stöd till företagare och sin internationalisering” där man i andra delen av kapitel IV försöker locka till sig utländska investerare genom att erbjuda dem möjligheten att köpa ett schengen-visum.
Det är ännu oklart vad den nya lagen kommer att få för effekt för övriga Europa eller hur den kommer att förändra innebörden av ett europeiskt medborgarskap. Spaniens motiv är klart, man behöver få in utländskt kapital som ett sätt att komma ur den ekonomiska krisen. Köpet kan därför endast ske med utländskt kapital, köp finansierade via lån hos spanska banker ger inte rätt till uppehållstillstånd.
Köpet av en bostad, (eller flera) för över 500.000 euro (ungefär 4,3 miljoner kronor), ger rätt till uppehållstillstånd i Spanien under ett år, som kan förlängas ytterligare två ettårsperioder. Uppehållstillståndet innebär även att man automatisk får ett Schengenvisum och därmed kan röra sig fritt över hela Europa.
Utöver den totala summan så bör den sökande inte vara straffad i sitt hemland, ha rest till Spanien minst en gång under perioden för uppehållstillstånd samt ha en giltig sjukförsäkring.
Det är framförallt den ryska och kinesiska marknaden som lagen vänder sig till men den förväntas även locka till sig investerare från Arabländer och Latinamerika.
Den spanska lagen är inte på något sätt unik eller ens nyskapande inom EU-området. Den ligger i linje med vad andra medlemsstater redan har genomfört för att locka till sig investerare, bland dem; Bulgarien Grekland, Cypern, Lettland och Portugal.
Länderna har börjat konkurrera med varandra och lockar med alla flexiblare och enklare villkor för den som vill få ett uppehållstillstånd i utbyte mot fastighetsinvesteringar.
Timothy Krikhope från den konservativa gruppen ”European Conservatives and Reformist” lyfte frågan i EU-kommisionen och menar att detta har fått flera negativa konsekvenser. I vissa länder leder exempelvis den externa efterfrågan till snedvridning av bostadsmarknaden och artificiellt uppblåsta fastighetspriser.
Det innebär även hård konkurrens om kommersiella lån för den lokala bofasta befolkningen, vilket står i strid med ett annat förslag till direktiv om bostadslåneavtal – COM(2011)0142. Krikhope avslutar genom att ställa tre frågor:
1. Är kommissionen medveten om att beviljande av Schengenuppehållstillstånd har blivit en lönsam affärsmodell tack vare myndigheterna i vissa medlemsstater?
2. Vad anser kommissionen om att de mycket olika förfarandena för beviljande av uppehållstillstånd i medlemsstaterna får direkta konsekvenser för tillträdet till hela Schengenområdet, emedan de kännetecknas av olika grad av transparens och kontroll och har olika gränsvärden för investeringarna? Hur ser kommissionen på situationen med tanke på den långsiktiga stabiliteten och hållbarheten för Schengensystemet?
3. Är kommissionen beredd att överväga åtgärder i frågan, såsom att fastställa minimikrav för att bevilja Schengenuppehållstillstånd, med beaktande av att tillståndsinnehavarna ofta inte är bosatta i de utfärdande länderna och rör sig fritt inom Schengenområdet, och att denna praxis medför en uppenbar snedvridning av bostadsmarknaden?
Det återstår att se vad lagen innebär för den miljon nybyggda lägenheter som idag står tomma efter den förra byggboomen i Spanien, eller för fastighetspriserna i övrigt. Ännu har inte det senaste EU-valet slagit igenom i parlamentet och ingen vet riktigt vart det europeiska projektet är på väg. En sak är dock säker; rätten till Europa är inte lägre en fråga om nationalitet utan snare en klassfråga.
Det finns en dörr genom taggtråden, om du kan betala inträdet. I det nya Europa är alla välkomna och rörligheten fri. Så länge man kan betala 500 000 euro för sitt visum.
