REPLIK – Björn Molin, f.d. rådman och revisionssekreterare
Svar på Madeleine Leijonhufvuds replik (2017-01-25) i anledning av mitt inlägg på Dagens Juridik (2017-01-24):
Madeleine Leijonhufvud har en helt ohållbar uppfattning om hur brottet Sexuellt ofredande skall förstås.
Lagtexten kan inte missförstås. Den talar om handlande som ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet. Det görs alltså ingen skillnad på olika typer av handlingar.
Paragrafen är enligt förarbetena subsidiär till bland annat bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt tvång. Därav följer att sexuella handlingar kan bestraffas som sexuellt ofredande när det saknas förutsättningar för att bestraffa enligt tidigare paragrafer. Detta har emellertid helt missförståtts av Madeleine Leijonhufvud och Kommentaren till BrB. Detta om subsidiaritet har hon fortfarande inte bemött.
I prop 2004/05:45 s . 149, vartill Madeleine Leijonhufvud hänvisar på s 78 ö i sin bok, står det att med handlande avses t.ex andra sexuella handlingar än sådana som innefattas i begreppet sexuell handling. Rent logiskt måste det innebära att även sexuella handlingar omfattas av bestämmelsen, dvs t.ex. måste läsas som även. Detta uttalande på sid 149 åberopas i Karnovs kommentar, inte uttalandet på sid 89.
På sid 89 i propositionen sägs det angående paragrafen…Härmed avses alltså sådant handlande som inte bedöms som ”sexuell handling”. Madeleine Leijonhufvud och Kommentaren till BrB läser det som att det står enbart sådant handlande.
Om man sätter in uttalandet i sitt rätta sammanhang (subsidiariteten plus uttalandet på s. 149) måste det emellertid istället läsas som även sådant handlande. Den otydliga formuleringen har bidragit till att Madeleine Leijonhufvud och Kommentaren till BrB har missförstått paragrafen.
Händelsen vid kaffeautomaten med tafsandet på brösten innebär mycket riktigt sexuellt ofredande. Men om det istället är en överraskande beröring som når högst upp mellan benen och bedöms som en sexuell handling blir agerandet plötsligt straffritt enligt Madeleine Leijonhufvud om det inte förekommit våld. Att lagstiftaren skulle ha avsett en så orimlig och korkad reglering kan inte antagas.
Madeleine Leijonhufvud griper efter ett halmstrå när hon hänvisar till någon grundprincip/legalitetsprincip att man inte skall sträcka sig utöver vad lagstiftaren avsett. Man får förstå det som att hon nu värnar om den utpekade gärningsmannens rättssäkerhet. Det är nog så bra men håller inte i detta fall. Det är klart förutsebart att det är straffbart att med uppsåt företa en sexuell handling mot den som uttryckt ett nej.
Jag har svårt att tro annat än att hon förstår att hennes resonemang inte håller. Hon borde ha kunnat erkänna att lagen inte har den lucka hon hävdar finns och som hon ju vill undanröja. Detta skulle inte hindra att hon vidhåller sitt krav på att det i lagtexten införs ett krav på samtycke.
Nu har hon emellertid hållit på med detta så länge att det tycks vara omöjligt för henne att göra en så kallad pudel. Det hade både hon och debatten annars vunnit på.
Jag kan bara konstatera att Sexualbrottsutredningens uppfattning är att sexuella handlingar kan bestraffas som sexuellt ofredande. Petter Asp har varit expert i utredningen och har inte uttalat någon avvikande uppfattning.
Det finns inte heller någon dom som visar något annat. Hade det verkligen funnits någon viktig oklarhet hade Högsta domstolen för länge sedan prövat frågan.
Det kan vara så att det sällan finns ett andrahandsyrkande för sexuellt ofredande vid åtal för våldtäkt. Detta kan som jag påpekat bero på att åklagaren har vilseletts av den uppfattning som Madeleine Leijonhufvud och Kommentaren till BrB har förfäktat.
Det kan också vara så att åklagare har förlitat sig på RB 30:3 som säger att domstolen inte är bunden av den rättsliga beteckning eller det lagrum som åklagaren har åberopat. Tillämpningen av den bestämmelsen måste emellertid numera modifieras enligt Högsta domstolens dom NJA 2011 s. 611.
Madeleine Leijonhufvud påstår att Sexualbrottskommittén har uppfattningen att det behövs en samtyckeslag för att täcka in allvarliga sexhandlingar som begås mot en person utan dennes samtycke utan våld eller hot, också när det inte är fråga om en särskilt utsatt situation. Det stämmer emellertid inte. Utredningen säger att den dragit slutsatsen att skyddet för den sexuella integriteten, i den bemärkelsen att de gärningar som bör vara straffbara också är straffbara, förefaller heltäckande.
Det problematiska är enligt utredningen att fall som de nyssnämnda endast kan bestraffas som sexuellt ofredande och rendera ett straff på enbart några månaders fängelse (s 14, 178-179). Vad jag uttalar i mitt senaste inlägg är att just dessa skäl är klena skäl för att ändra det nuvarande systemet. Men som det nu är efter långvarig och intensiv desinformation om lagens innehåll tycker jag som jag har sagt att det finns skäl för att i lagtexten införa ett krav på samtycke/frivillighet, dock inte utformat på det sätt kommittén föreslår.
Jag vidhåller att den felaktiga uppfattning om lagens innehåll som Madeleine Leijonhufvud sprider är skadlig. Till de negativa konsekvenser som jag anfört i mitt senaste inlägg bör tilläggas det vilseledande och skamliga besked som ett offer kan få: Nej tyvärr, du är inte ett offer. Visst har du sagt tydligt nej. Men du har ju inte gjort motstånd.
