Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Ekonomisk kris får regeringar att sluta sig – men det är i kristider vi behöver offentligheten”

Krönikor
Publicerad: 2012-12-20 06:58
Chefs-JO Elisabet Fura

KRÖNIKA – av Elisabet Fura, chefs-JO och f d domare i Europadomstolen

 

När beslut måste fattas under stor tidspress av en ansvarstagande regering så är det inte möjligt att fullt ut tillämpa offentlighetsprincipen; det blir helt enkelt för kostsamt. Resurserna måste användas på annat än att svara på journalisters frågor och lämna ut handlingar som de önskar ta del av. Nej – krishanteringen måste gå före och dessutom skulle beslutsprocessen störas om saker och ting skulle komma ut. Det är bättre att låta regeringen jobba i fred, det tjänar vi alla på.

Så skulle man kunna resonera om man hade att hantera eurokrisens konsekvenser och det dödläge som uppkommit då krisen bara verkar fortsätta trots att idéer om bankunioner och krispaket inte saknats. Men då har man inte lyssnat på professor Alasdair Roberts, Suffolk University Law School, Boston Massachusetts.

Svåra tider skapar ofta en fientlig inställning till principen om öppenhet och transparans. Regeringar med finansiella problem hävdar att öppenhet är en lyx, enligt professorn. Den politiska instabilitet som skapas av ekonomiska problem får vissa regeringar att sluta sig och endast motvilligt lämna ut känslig information.

Men hemlighetsmakeriet kan underminera legitimiteten av regeringens beslut och åtgärder och bidra till den politiska instabiliteten. Man kanske till och med kan hävda att den ekonomiska eller finansiella krisen som sådan är orsakad av brist på öppenhet i såväl offentlig som privat verksamhet. Frestelsen att se öppenhet som en lyx måste bekämpas, säger professor Roberts. Det är just i kristider vi behöver den som bäst!

Den kanadensiske professorn har forskat i så kallade freedom of information laws (FOIs) sedan 1980-talet. I april 1998 publicerade han en rapport. Han hade undersökt hur väl de 12 FOIs som fanns i Kanada på delstatlig såväl som på federal nivå fungerade. De hade under de15 år som de hade funnits fått ett bra genomslag och människor hade börjat se rätten till information som en nödvändighet. Men på grund av svåra tider hade fler delstatsregeringar börjat backa reformen och visa tecken på ökad slutenhet.

Kanada hade en stor statsskuld och de styrande tvingades till tuffa sparåtgärder, pressade av utländska investerare. I en delstat avskaffades ombudsmannen – som var den som tog hand om klagomål om bristande öppenhet – som ett led i strävandena att ”eliminate spending that is no longer serving a useful purpose.”

Andra delstater avgiftsbelade klagomål som tidigare hade varit gratis och åter andra lade ut på entreprenad vad som tidigare utförts i offentlig regi varvid lagen om rätt till information inte kunde användas eftersom dessa privata aktörer inte omfattades av den. Och där klagomål fortfarande kunde göras tog utredningen av dessa allt längre tid eftersom de som hade att ta hand om dem också drabbats av nedskärningar.

De styrande försvarade sig med att tuffa val måste göras. Vad de glömde bort var att genom att hemlighetsmakeriet ökade så fick allmänheten allt mindre möjlighet att se och förstå hur dessa val gjorts och i vad mån avvägningarna gjorts på ett bra sätt. Öppenhet hade blivit en lyx, som man tyckte sig kunna avvara.

Exemplet från Kanada i mitten av 1990 kan möjligen lära oss något.

Idén om öppenhet har visserligen spritt sig över världen och över 50 stater har skrivit under något som kallas Open Government Partnership som syftar till att använda öppenhet som ett verktyg att ge medborgarna inflytande och bekämpa korruption. De finns de som hävdar att rätten till information är en mänsklig rättighet och visst kan man tolka en del domar från Europadomstolen på det sättet – men det är en annan debatt.

Den utvecklig som beskrivits här skedde under relativt goda ekonomiska förhållanden. I princip var det fråga om en stadig tillväxt. Så kom 2007-2008 och allt ändrades. Statsobligationer betraktades plötsligt med skepsis och många regeringar tvingades till drakoniska sparåtgärder för att minska de offentliga utgifterna för att återfå de finansiella marknadernas förtroende.

Nu när vi har en ny kris så upprepas mönstret. Regeringar betraktar inte uppgiften att lämna information som prioriterad när det finns så många andra – mer angelägna – uppgifter att lägga de krympande resurserna på.

Och inte bara regeringar. Ett aktuellt avgörande (dom i målet T-590/10 Gabi Thesing och Bloomberg Finance LP mot ECB) från EU-domstolen i Luxemburg kan ge anledning till oro, åtminstone efter en snabb genomläsning och en ytlig analys. Den europeiska centralbanken hade 2010 vägrat att lämna ut vissa handlingar till en journalist. Handlingarna hade bäring på situationen i Grekland och banken hänvisade i sin vägran att lämna ut dokumenten till ett allmänt intresse eftersom de rörde den ekonomiska politiken i Grekland och EU.

EU-domstolen gav banken rätt. Informationen i de dokument som begärts utlämnade var inte längre aktuell, vilket enligt domstolen innebar att om dokumenten lämnats ut så fanns det en akut och omedelbar risk för att allmänheten och den finansiella marknaden skulle ha vilseletts. I ett mycket känsligt läge skulle en sådan publicering ha kunnat skada själva den finansiella marknadens funktion och underminerat allmänhetens förtroende för EU:s och Greklands ekonomiska politik. Ett mycket speciellt läge – helt klart – men tendensen oroar likafullt.

En tes som professor Roberts driver är att kriser ofta skapas av hemlighetsmakeri och bristande insikt. Fastighetsbubblan i USA, för att ta ett exempel, var ett resultat av låntagarnas bristande förståelse för de mest grundläggande fakta om deras bolån och pantförskrivningar. Men även lagstiftaren saknade kunskap och insikt i hur den finansiella marknaden fungerade och de inbyggda riskerna i dessa institutioner.

Bristande öppenhet var också orsaken till Greklands kris vars regering har erkänt att man manipulerat siffror för att vinna inträde i euron. Men den grekiska regeringen var inte ensam som Roberts forskning visar.

Roberts menar att vi skall se de kriser som drabbat oss den senaste tiden som resultatet av bristande öppenhet.  Företagsledare och regeringsföreträdare predikade öppenhet samtidigt som de underlät att tillämpa den i praktiken, åtminstone inte tillräckligt strikt.

Men om vi nu kunde förmå oss att tillämpa offentlighetsprincipen tillräckligt rigoröst så skulle detta kunna hjälpa oss ur nuvarande kris, enligt professor Roberts. Öppenhet och transparans ger oss en möjlighet att lära från begångna misstag och undvika upprepning. På så sätt är öppenhet ett av de mest kraftfulla verktyg vi har till vårt förfogande för att återskapa förtroendet för politiken och vår möjlighet att skapa ekonomisk stabilitet och en hållbart demokrati.

Så slutsatsen blir lika enkel att dra som svår att leva upp till; vi behöver mer öppenhet, inte mindre, i tider som vår.


Dela sidan:
Skriv ut:

Taggar:
JO

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se