Brottsutbytesenheten, som består av utredningsanalytiker, åklagare och revisorer – experter på avancerade ekonomiska analyser – skall vara helt inriktad på att operativt och strategiskt komma åt kriminella pengar.
– Detta arbete ryms normalt inte i en vanlig brottsutredning – vare sig resurserna eller dygnets timmar räcker till. Därför är det bra ha enhet bestående av specialister på olika områden.
Inom kort kommer de rättsliga verktygen på området att förändras i och med implementeringen av ett rambeslut från EU om utvidgat förverkande. Rambeslutet ger visst utrymme för nationella lösningar. EU har även beslutat att alla medlemsländer senast hösten 2008 ska instifta en nationell central funktion till vilken andra länder kan vända sig till för att få hjälp med att återförande av brottsvinster. Detta för att underlätta det internationella samarbetet.
I Sverige är det hittills endast den särskilda enheten vid Ekobrottsmyndigheten som är helt inriktad på att spåra, säkra och återföra ekonomiska fördelar av brott. Enheten samverkar med en rad olika myndigheter men är begränsad till ärenden som handläggs vid Ekobrottsmyndigheten. Internationellt är detta arbetssätt inte någon nyhet – USA har sedan mitten av åttiotalet haft särskilda brottsutbytesenheter för att bekämpa bland annat colombianska knarkkarteller.
Justitieministern har i samband med den nationella mobiliseringen tillsatt en utredning med uppdrag att ta fram konkreta förslag för att mobilisera myndigheterna i kampen mot den organiserade brottsligheten. Vad förslaget, som skall läggas fram i april i år, innebär i praktiken kan Hans Ihrman inte uttala sig om i dagsläget. Men det kommer sannolikt att bli utvecklade samverkansformer mellan berörda myndigheter som ännu mer effektivt ska tillämpa befintliga och kommande rättsliga verktyg.
Hans Ihrman tycker att samarbetet mellan de olika myndigheterna fungerar bra redan i dag även om viss brottslighet faller utanför enhetens verksamhetsområde.
– Det vore bra om vår funktion kan komma hela rättsväsendet till godo. Alla myndigheter måste samverka för att dra sitt strå till stacken.
Frågan om vilken typ av brott det egentligen rör sig om är enligt Hans Ihrman komplex. Ofta gäller det omfattande och organiserad brottslighet med uttalat ekonomiska motiv, där verksamheten kan jämställas med ett vinstdrivande företags.
– Det kan röra sig om det vi normalt kallar utbyten av brott, till exempel inkomster från narkotikaförsäljning. Även förmögenhetsbrott som gamla hederliga bedrägerier genom annonser som lockar till investeringar i till exempel fastigheter utomlands kan inbringa betydande inkomster.
I enhetens uppgift ingår även att vid ett eventuellt eller faktiskt skadeståndsanspråk säkerställa att skadeståndet betalas ut av rätt person, och inte av staten.
– Vi kan bli effektivare på att återföra vinster av brott till både enskilda i form av skadestånd och till det allmänna. Visionen är att överallt där man tjänat pengar på brott, skall pengarna betalas tillbaka.
Spaningsarbetet koncentreras på att exempelvis styrka faktiska ägarförhållanden i företag. Fast ett företag ägs av en viss person, kan det vara någon annan som egentligen som har full kontroll över det. Man kan kontrollera en viss persons konsumtion för att ta reda på vart utbytet tagit vägen.
– Vi utgår här inte bara ifrån register – utan ser även till verkligheten.
När man väl upptäckt att någon befattat sig med utbyte av brott, vänder sig enheten till samverkande myndigheter för att avgöra vilka åtgärder som är lämpligast för att säkerställa tillgångar som kan komma att förverkas av en domstol i ett senare skede.
– Det nya förslaget kommer sannolikt att innehålla ytterligare rättsliga verktyg och ökade möjligheter att förverka utbyte av brott. Detta kommer förmodligen att göras genom bevislättnader för åklagare. Som det är i dag måste åklagar bevisa att utbytet är knutet till ett bestämt brott; till exempel en i tid och rum bestämd knarkaffär.
I dag kan man inte presumera att även en persons övriga tillgångarna härrör sig från brottslig verksamhet – trots att personen i fråga saknar legala inkomster från arbete eller arv, eller till och med är djupt skuldsatt.
– I andra länder är kraven inte lika högt ställda. Där kan det räcka med att den misstänkte inte kan förklara resultatet av den ekonomiska kartläggningen. Då presumeras det att även resten av tillgångarna kommer från brottslig verksamhet.
Det är enligt Hans Ihrman rimligt att kräva viss aktivitet från den misstänkte vad gäller finansieringen av tillgångar – men i Sverige är det åklagaren som har hela bevisbördan i alla avseenden.
– Danmark och Norge har valt andra vägar under väldiga kval och diskussioner. Man har i dessa länder ansett att fördelarna överväger nackdelarna. Men visst skulle det kunna uppkomma integritetsproblem i form av rättsosäkerhet om oskyldiga blir misstänkliggjorda eller om systemet utnyttjas av myndigheterna.
Text: Johanna Haddäng
